ASIEN där uppträdande vulkaniska områden. Denna ögrupp begränsas i ö. av Filippinergravens väldiga förkastningsbäcken med världens största havsdjup (10,800 m.). Centralt i förhållande till nyss nämnda veckbågar ligga Borneo och Cele-bes. Det förra, som uppvisar Indonesiens högsta bergstopp, Kinibalu (4,100 m.), är även genomdraget av tertiära bergskedjor, skilda från varandra av vida flodslätter. Celebes’ terrängformer synas däremot vara mera bestämda av brottlinjer och förkastningar. — Den tertiära veckzonen fortsätter från Filippinerna mot n. o. längs A:s ö. kust och bildar de östasiatiska mot ö. konvexa öbågarne: Formosa, Riu-kiu-öarne, den Japanska ögruppen och Kurilerna. Av dessa öbågar är den japanska bäst utvecklad. Den är genomdragen av bergskedjor, bildade genom pa-rallellveckningar och sönderstyckade genom gravsänkor, över vilka resa sig ett stort antal vulkaner. Längs spricklinjerna äga fortfarande täta förskjutningar rum, vilka yttra sig i svåra jordbävningar. Även Kurilerna äro en starkt vulkanisk ökedja. Veckzonen fortsätter från dem genom Kamtjatka som två parallella bergskedjor, huvudsaki. uppbyggda av urberg. På den ö. resa sig glaciärtäckta, ännu verksamma jättevulkaner (Kljutjevskaja Sopka 4,915 m.). Från mellersta Kamtjatka löper slutl. den tertiära veckningszonen i Aleuterbågen över till Amerika Veckningszonens sydsida är mångenstädes begränsad av brottlinjer och utanför dem belägna sänkningsfält. En sådan är Mindre Asiens s. kust, som skiljer veckningszonen från Medelhavets stora sänkningsområde. På samma sätt begränsas det Persiska berglandet i s. v. av Mesopotamiens och Persiska vikens långa och smala bäcken, vars övre del är igenfylld av Eu-frats och Tigris’ avlagringar. Även längs foten av Himalaja utbreder sig en dylik sänka, nämligen den 3,200 km. långa Indus-Ganges-Brahma-putra-slätten, nästan helt uppbyggd av finaste lera. S. om dessa sänkningsfält vidtaga de asiatiska tafelländerna, sammansatta av mäktiga vågräta berglager. I Främre Asien utbreder sig sålunda den arabiska ökentafeln, vars n. v. rand är uppdelad i horstar, skilda åt av djupa gravsänkor. En sådan är den stora syriska graven, som med en bredd av 5—30 km. och en längd av 750 drager från landet s. om Taurus nästan rakt söderut till Röda havet. De djupaste de-larne av densamma intagas av Döda havet, vars botten ligger 800 m. under havsytan, och Akaba-viken. Den omges i n. av tvenne horstar, på v. sidan av Libanon (3,100 m.) och på den ö. av Antilibanon, fortsatt i s. av Hermon. Den arabiska tafeln stiger långsamt mot s. till en hög, av sand- och kalkstenar uppbyggd platå, här och där i v. och centrum övertäckt av basaltlavor. Platån, vars kanter i s. och s. v. äro höjda, skiljes genom Röda havets väldiga gravsänka från den nubiska ökentafeln i n. ö. Afrika, med vilken den en gång hängt tillsamman. — S. om den nordindiska slätten utbreder sig likaledes ett mäktigt platåland, Dekkan, vars sockel består av urberg, i n. o. överlagrat av kalk- och sandstenar samt skiffrar. Den mellersta delen är täckt av mäktiga basaltbäddar med en ytvidd av 1/2 mill. kvkm. N. Dekkan reser sig ej högre än till c:a 600 m. Den s. hälften stiger emellertid avsevärt. Dess höjda v. kant är skarpt markerad och kallas Västra Ghats. Den når i Nilgiri-bergen 2,383 m. ö. h. östkanten, som är mindre sammanhängande och benämnes östra Ghats, når blott 1,645 m. — Ceylon är till större delen ett lågland, i vars centrum reser sig ett av urberg uppbyggt bergland till 2,500 m:s höjd. — Litt.: H. Lautensach, »Länderkunde» (1926); M. Vahl & G. Hatt, »Jorden og Men-neskelivet», 1—3 (1922—25); J. Martin, »A geo-graphy of Asia» (1920); E. Argand, »La tecto-nique de 1’Asie» (i »Congrès géol. intern. Comp-tes rendus de la 13:e session», 1922). J. F. Klimat. A. ligger inom alla n. halvklotets klimatbälten. Dess sydligaste del har en medeltemperatur för året, som överstiger 25°, dess nordligaste understiger — 15°. I n. är skillnaden mellan vinter och sommar mycket stor, i Ver-chojansk i Sibirien är jan. ej mindre än 66° kallare än juli, d. v. s. skillnaden är större än på någon annan punkt på jordytan. Även vid ishavskusten är den avsevärd, vid Lenas mynning ej mindre än 42°. Allt detta beror på den utomordentligt kalla vintern. Sommaren är ej särskilt kall. I Verchojansk är juli lika varm som i inre Norrland el. 15°, men dess jan. har i medeltal — 51°; man har där en gång t. o. m. mätt — 69°. Mot s. avtager temperaturskillnaden mellan årstiderna, så att den på Sydindiens kust, på Ceylon och i Indonesien är nästan ingen. Även Centralasien har tack vare den stora höjden över havet stor skillnad mellan sommar-och vintertemperaturen. I s. Tibet är den förra c:a 5°, den senare —15°. Asiens hetaste sommar har Mesopotamien (medeltemperatur för juli 34°) och n. v. Indien (Jacobabad med 36,5° för juni). — Fastlandsmassans inre, som nästan överallt ligger på stor höjd över havet, avkyles starkt om vintern, och den kalla och tunga luften sjunker då ned mot kusterna. Syd- och Östasien har därför jämförelsevis torra och kalla vintrar, med huvudsaki. n. och n. v. vjndar. Om sommaren upphettas kontinentens inre (öst-turkestan har 25—30° i juli och inre Mongoliet 20—25°), den uppvärmda luften stiger, och kall luft suges in från de kringliggande haven. S. v. — 503 — — 504 —