ASIEN derut träffas stäppens torrare utbildningsform, buskstäppen, som uppträder i den tempererade zonens mest regnfattiga delar i Turan, Tarim-bäckenet och Mongoliet. Vegetationen består av glest stående halvbuskar och ris av xerofil typ. Endast under den fuktigaste årstiden, våren och försommaren, uppspira mellan dem lökväxter och ettåriga örter. Där nederbörden är för obetydlig t. o. m. för den magra buskstäppen, övergår den i öknen, t. ex. i ö. Tarimområdet och inre Mongoliet. I Tibet Pamir och på de högre nivåerna av åtskilliga centralasiatiska bergskedjor ersättes buskstäppen av en alpin stäpp, som skiljer sig från den förra, genom att ettåriga växter saknas. Sommaren är för kort och kall, för att sådana skola kunna trivas. — Buskstäppen fortsätter från Turan mot s. v. genom Persien, Ar-menien och mindre Asien; den är även här på de högre nivåerna av tempererad typ, d. v. s. Cederskog i södra delen av Mindre Asien. den egentliga vegetationsperioden inträffar under våren och försommaren. Karakteristiska för denna vegetation äro otaliga med tornar försedda arter av släktet Astragalus samt släktena Halimode'ndron, Rhamnus, Ly'cium etc. Vattendragen äro kantade av tamarisker. — På de lägre nivåerna (under 1,000 m.) blir klimatet subtropiskt med vinterregn. Vegetationen är därför här på s. kusten av Persien, på kusterna av Mindre Asien, Syrien och Palestina en stäpp av ständigt gröna buskar och ris (typväxt: Zi'zy-phus Spina Christi),av samma slag som macchian och garriguen i v. Medelhavsområdet. Vegetationsperiod är vintern, då lökväxter och ettåriga örter kläda stäppen grön. Flerestädes odlas här dadelpalmen. Ständigt gröna skogar finnas på bergssluttningar med rikligare nederbörd. På sluttningarna mot Svarta och Kaspiska havens s. kuster utbreda sig sommargröna lövskogar av lönn, al, ek, avenbok etc. — Arabiens vegetation är synnerligen fattig. Kusterna äro övervägande ökenartade, likaså stora delar av det inre. F. ö. härskar mager stäpp med glesa torni-ga buskar och under regntiden uppträdande ettåriga växter. På högre platåer finnes dock en året om kvarlevande örtvegetation, som av nomaderna brukas till betesmarker. I sänkor, där grundvattnet går i dagen, finnes småskog av akasior och tamarisker. Här möter man även oaser med dadelpalmer. Stäppen i sina olika utbildningsformer: grässtäpp, tempererad, subtropisk och tropisk buskstäpp samt högfjällstäpp, behärskar alltså hela världsdelen i ett brett bälte från Medelhavet och Röda havet i v. ända till Östasien. Stäppens ytterlighetsform, öknen (= den fullständigt vege-tationslösa klipp- och flygsandsterrängen), intar däremot jämförelsevis begränsade områden i Arabien, Syrien, Persien, Turkestan och Mongoliet. Från det sistnämnda tilltar fuktigheten ånyo mot Centralasiens ö. kant. Det Nordkinesiska berglandet är därför klätt med en grässtäpp motsvarande den västsibiriska men med lössjord i st. f. svartjord till underlag. Nedanför detta bälte, d. v. s. i Manchuriet, Korea och Nord-kina, består den naturliga vegetationen av som-margrön lövskog med olika arter av ek, lönn, lind, hassel och valnötsträd. Till Nordkinas ka-raktärsträd höra dessutom hästkastanj (Ae'scu-lus chine'nsis), Aila'nthus glandulo'sa, Gingko bi'loba (som dock numera knappast finnes vild) och blåregn (Wistaria chinensis). Detta tempererade skogsbälte ersättes s. o. om en linje, som går 200 km. n. v. om Yang-tsi-kiang, av Syd-kinas subtropiska skogsbälte med ständigt gröna träd, lager-, cypress-, magnolia- och ek-arter. Palmernas n. gräns ligger strax s. om Yang-tsi-kiangs mynning. På slätterna och i dalgångarna odlas ris och på de lägre bergssluttningarna tebusken och mullbärsträdet. I sumpmarkerna härskar bambu. — Den tropiska vegetationen uppträder redan i Sydkina. Här liksom genom större delen av Bortre och Främre Indien är den förhärskande formen grässavann med inströdda träd el. grupper av sådana, vilka stå avlövade under det nederbördsfattiga vinterhalvåret. Denna vegetation dominerar på de stora flodslätterna i Bortre Indien, på n Ceylon, genom heia Dekkan utom v. kusten och på slättlandet vid foten av Himalaja. Där terrängförhållandena framkalla något större nederbörd, uppträda om vintern lövfällande skogar med ofta värdefullare trädslag än t. o. m. den tropiska regnskogen, såsom sandelträdet (Sa’ntalum album) i Dekkan, teak-trädet (Tecto'na grandis) och sal-trädet (Sho'rea robusta). I de sumpiga längddalarna mellan Himalajas förkedjor bilda dessa lövfällande träd yppiga täta skogar (Tarai), med sal-träd, akasior och palmer. Längst i n. v., där årsnederbörden sjunker under 250 — 507 — — 508 —