ASTRALKROPP Astragalspelande flickor Målning från Herculaneum. Astragalus glycyphyllus, backsöta. spel (i antiken), i byggnadskonsten betecknande en rundstavliknande list, som i antiken förekommer särsk. i den joniska stilen och som även upptogs under renässansen och senare; den åtskiljer skaft och kapitäl å kolonn, pelare el. pilaster och är vanl. prydd med ovala liggande, pärlliknande led, omväxlande med runda el. på kant ställda, därav namnet pärlstav el. pärlsnöre. E. Wrgl. Astra'galus, anat., se Språngben. Astra'galus, bot., växtsläkte tillhörande fam. baljväxter (se d. o.). O. 1,600 arter förekomma på n. halvklotet ända upp i den alpina regionen, dock mest i de varmare stäpptrakterna i främre Asien. De utgöras av buskar, halvbuskar och örter, hos vilka många arter få bladskaften förvedade och spetsiga, varigenom stammen blir beväpnad. A. adsce'ndens, A. gummifer m. fl. arter från Persien och Mindre Asien lämna s. k. dragant (se d. o.). — I vårt land förekomma 7 arter, av vilka A. glycyphy'llus, backsöta, med nedliggande, ända från basen starkt grenad stam är den vanligaste och anträffas här och där på torra ängsmarker och i lundar i s. och mellersta Sverige. A. V-e. Astraka'n. 1) Små mörkbruna el. grå lammskinn med fin, krusig ull. I handeln förekomma även svarta skinn, som dock äro färgade och därför mindre hållbara. 2) Plyschvävnad, som imiterar naturlig a. — 3) En sorts äpplen (se Astrakaner). H. W-n. Astraka'ner, en grupp av äpplesorter med okänt ursprung, som tidigare antagits vara komna från Astrachan. De äro först kända från Sverige, där de odlats under minst 200 år. De kännetecknas av tidig mognad samt löst, sött, ofta genomskinligt (»klart») fruktkött med säregen smak. Den äldsta och mest kända sorten är vit astrakan. Dessutom odlas röd a., Gyllenkroks a. m. fl. De ha dock numera mindre betydelse för fruktodlingen, än vad fallet varit under 1800-talet. C. G. D. AstrakaniT, blödit, simonyit, mineral, är ett vattenhaltigt magnesium-natrium-sulfat, som är utbildat dels som vackra monokliria kristaller av ljus färg el. som täta el. korniga aggregat. Förekommer vid lager av bergsalt, som senare utbildat mineral, t. ex. vid Stassfurt och Hallstatt. K. A. G. Astra'! el. astra'lisk (av grek, astron, stjärna), hörande till stjärnorna. Förekommer i flera sammansättningar ss. »astralteologi», ett i antiken utbrett teologiskt system, enl. vilket mikrokosmos, denna världen, är en motsvarighet till makrokosmos, stjärnevärlden; kunde man därför rätt läsa stjärnornas konstellationer, fick man även kunskap om vad som komme att ske på jorden (se Astrologi. — I moderna teosofiska och spiritistiska system är det astrala ett högre plan än det fysiska, som omfattar denna sinnliga värld. Efr. B. Astra'landar. Enl. gammalorientalisk, särsk. babylonisk och persisk uppfattning, hade de olika planeterna och stjärnorna sina andar, som hade ett dominerande inflytande på jorden. Denna föreställning om planeternas andar spelade stor roll under medeltiden, då man identifierade a. antingen med de avlidnas själar el. med fallna änglar. Efr. B. Astra'Ikropp, en i såväl äldre filosofiska (t. ex. nyplatonismen) som moderna ockultistiska, teosofiska och spiritistiska system vanlig föreställning om en inuti den fysiska kroppen befintlig kropp av finare materia, som är den egentliga bäraren av själen. Under tung sömn kan denna astralkropp momentant lösgöras från kroppen; efter döden lever den en tid kvar för att så småningom upplösas. A. är utan tvivel en rest av de primitiva föreställningarna om själen ss. ett materiellt fludium av samma utseende som kroppen, vilken för de efterlevande kan antaga synlig gestalt; enl. teosofisk uppfattning kan a., Uppslagsbok. II. 20 — 609 — — 610 —