ATLANTISKA OCEANEN vudsakl. bundna till Atlantens kallare delar, där de särsk. tidigt på våren uppträda i oerhörda massor. Till de vanligaste formerna höra Coscinodi'scus-, Rhizosole'nia-, Thalas-sio'thrix- och Chæto'ceras-arter. Slutl. förekomma även större, pelagiska alger, ss. Sar-ga'ssum, Macrocy'stis, som av havsströmmar urspr. föras ut från kusterna och stundom samlas på strömlösa områden (se Sargassoha-vet). — Av de i det atlantiska planktonet förekommande djurformerna må nämnas for-aminifererna, bland vilka Globigeri'na bulloi'-des är av särskild betydelse och bildar huvudmassan av det s. k. Globigerina-slammet, som täcker o. 48,5 mill. kvkm. av havsbottnen. I tropiska delarna äro radiolarierna (se d. o.) rikliga, och i s. Atlanten uppträda talrika tin-tinnider (se Infusionsdjur). Vidare förekomma över hela Atlanten larvformer av spongier, koraller, havsanemoner, i kusthaven även hydromeduser t. ex. Tia'ra, vidare Velella (bidevindseglare) och Physalia (medvindseglare), vidare havsanemoner, t. ex. Mi'nyas med en egendomlig segelapparat. Pelagiskt träffas också en hel del kammaneter ss. Hormi phora och Cestus Veneris (Venusgördel). Tagghu-dingar, blötdjur och maskar äro även företrädda, ehuru helt sparsamt. Allmän är dock Sagitta samt blötdjurslarver, särsk. i kusthaven. Kräftdjuren spela däremot en mycket betydande roll i det atlantiska planktonlivet. Rikligast förekomma copepoderna, ss. Cala'nus, Metndia, ColiTia m. fl., i kusthaven även talrika larvformer av högre kräftdjur. Som ex. på copepodernas rikliga förekomst må nämnas, hurusom Krüm-mel i Labradorströmmen påträffade en cope-podsvärm (Cala'nus finma'rchicus) 50—70 sjömil i utsträckning och fann vattnet brunrött av ifrågavarande småorganismer. Andra co-pepoder, t. ex. Euryte'mora, kunna, när de förekomma i högproduktion, ge havet en mjölk-vit färgning. 1 närheten av dessa copepod-svärmar, t. ex. vid norska kusten, påträffar man ofta blåvalar. — Beträffande det högre växtlivet i Atlanten må framhållas, att n. och s. delarna, d. v. s. de kalla och tempererade zonerna, utmärka sig framför allt genom stor rikedom på brunalger. Särsk. i Nordatlanten förekomma talrika Facus-arter, vidare Asco-phy'llum Pelve'tia- och Lamina'ria-arter, de senare allmänna särsk. vid norska kusten, Grönland och arktiska Nordatlanten. I Syd-atlanten ingå Durvillæ'a och den jättestora Macrocy'stis, ehuru bägge dessa dock i huvudsak äro att anse som hörande till Stilla havet. I Atlantens varmare delar råder rikedom på Cystosi'ra och Sarga'ssum. Den senare bildar i lösryckta, kringflytande massor Uppslagsbok. II. — 673 — 22 det s. k. Sargassohavet (se d. o.). Rödalgerna, bland vilka särsk. må framhållas delesseria-céer och rhodymeniacéer, äro kvalitativt bäst utvecklade längs kusterna i Atlantens varmare partier, förekomma dock talrikt även i kallare delar men äro kvantitativt brunalgerna underlägsna. I strandregionerna förekomma också grönalger, särsk. Enteromo'rpha- och Clado'-phora-arter, i det stora hela dock av ringa betydelse i jämförelse med brun- och rödalger. L. G. S. Beträffande det högre djurlivet må nämnas, att Atlanten är hemorten för ett antal valarter. I gränsområdena till N. ishavet träffas, ehuru sällsynt, den nu nästan utrotade grönlandsva-len; dess mindre släkting nordkaparen går längre ned mot s. och intränger stundom även i Medelhavet. Fordom jagades den mycket i Biskayabukten. Av de s. k. fenvalarna tillhöra de flesta arterna (ss. blåvalen, sejvalen och sillvalen) företrädesvis de nordligare regionerna, medan andra, t. ex. knölvalen, liksom de talrika tandvalarna (späckhuggare, delfiner och tum-lare m. fl.) förekomma över hela Atlanten. Av övriga däggdjur kunna blott två grupper sägas tillhöra Atlantens djurvärld, näml, sälar och si-réndjur. Båda grupperna träffas uteslutande i kustregionerna. Alla i n. Atlanten förekommande sälar tillhöra fam. Phocidæ (sälhundar), men söderut vid Patagoniens och s. Afrikas kuster leva även representanter för fam. Otarii'dce (öronsälar). Siréndjuren förekomma i ett fåtal arter i det tropiska bältet såväl på amerikanska som afrikanska sidan. — Fågelvärlden är i sht norrut mycket rik. Allbekanta äro de s. k. fågelbergen, bland vilkas invånare alkor och grisslor utgöra huvudbeståndsdelen. I de sydligare regionerna ersättas dessa av pingviner, vilka framför allt på Patagoniens och Eldslandets kuster bilda ansenliga kolonier. — Ute på de fria vidderna träffas albatrosser och fregattfåglar. Båda tillhöra s. halvklotet och gå endast undantagsvis n. om ekvatorn. — I det tropiska bältet leva tropikfåglarna, vilka eg. äro kustfåglar men stundom anträffas långt ut till havs. E. D-r. Trafiklinjer, se Atlantlinjer och Oceanlinjer. Det vetenskapliga utforskandet av A. o. sker dels genom ett mera regelbundet observations- och forskningsarbete från oceanogra-fiska vetenskapliga institutioner (se Havs-forskning), dels genom vetenskapliga expeditioner ute på de öppna oceanvidderna. Av stor betydelse för A. o:s utforskande ha de för nedläggandet av de transatlantiska telegrafkablarna nödvändiga djuplodningarna varit. Dessa påbörjades på 1850-talet. Den mest berömda av — 674 —