ATMOSFÄRISKA ÖVERSPÄNNINGAR Partiklar, som äro flera gånger större än ljusets våglängder, reflektera enl. vanliga lagar det vita ljuset och utsända alltså åter vitt ljus. Om himlen är mjölkvit, tyder detta på att ett stort antal relativt stora partiklar finnas i de högre luftlagren. Dessa kunna utgöras av vattendroppar. Termisk struktur. Genom inrättande av bergobservatorier, genom användande av drakar och olika typer av ballonger och på sista tiden flygmaskiner har man ingående kunnat studera temperaturens förändring med höjden över jordytan. Temperaturen avtager oftast med höjden, och i medeltal är delta avtagande förvånande lika på skilda platser. Temperatur-gradienten (se d. o.) växlar omkring 0,5° såväl här i Sverige som i ekvatorialländerna. Man trodde länge, att detta temperaturavtagande fortsatte till a:s gräns. Teisseranc de Bort upptäckte emellertid, att på en höjd av i runt tal 11 km. låg ett spärrskikt, varöver temperaturen blev konstant el. t. o. m. steg med höjden. Sedan har denna upptäckt bekräftats, och Emden har teoretiskt visat, att strålningsjämvikt efter en viss höjd bör framkalla stigande temperatur. A. under spärrskiktet kallas troposfären. över ligger stratosfären. Spärrskiktets höjd är på samma plats underkastad stora variationer. Under sommaren och över högtrycksområden ligger det oftast högre än under vintern och över lågtrycksområden. Höjden stiger mot ekvatorn. I medeltal är dess höjd över ekvatorn omkr. 16 km. (t = — 70°). över polerna antages höjden vara omkr. 7 km. I Kiruna var dess höjd under mars åren 1907 och 1908 i medeltal 10,2 km. (t = — 59,8°) och i aug. 1909 ll,i km. (—54,6°). I medeltal för Europa har Wagner funnit 10,5 km. (—55,6°). Som exempel på de stora variationerna i höjden må framhållas, att i München under åren 1906—14 höjder mätts från 13,s km. till 4,9 km. (Schmauss). I troposfären försiggå de processer, som vi kalla väderleksförändringar. Även här kunna ofta uppstå spärrskikt, över vilka temperaturen stiger. De äro vanligast på en höjd av 4 km. och i de höjder, där cirrusmolnen sväva (7—10 km.). Detta skikt, substratosfären, visar i sina lufttrycksförändringar samband med tryckförändringarna vid jordytan. Nedanstående tabell visar temperaturförändringen med höjden. Höjd km. Kiruna mars 1907 och 1908 Kiruna aug. 1909 München 1906—1914 Medeltal Europa 1 — 5,3 + 9,7 H" 6,2 + 4,6 2 — 8,3 + 5,1 + 1,2 + 0,1 3 — 13,8 + 0,i — 4,4 — 5,o 4 — 19,1 — 3,6 — 10,0 10,7 5 — 25,i 9,5 — 15,9 — 16,9 6 - —31,7 — 15,7 — 22,5 — 23,7 7 — 38,9 — 23,4 — 29,3 — 30,s 8 — 45,4 — 30,4 — 36,3 — 38,o 9 — 50,5 — 38,i — 43,o — 44,< 10 — 55,o — 45,2 — 48,7 — 49,6 11 — 56,6 — 49,i — 53,i — 52,8 12 — 55,4 — 49,4 — 54,6 — 54,2 13 — 53,6 — 51,i — 54,5 — 54,5 14 — 53,o — 51,i — 54,4 — 54,4 16 — — — 53,3 — 54,i Angående lufttryck, luftelektricitet, luftfuktighet, lufttemperatur, vind, molnighet m. m. se d. o. H. K-r. Atmosfärflier, de naturliga beståndsdelarna i luften: kväve, syre, ozon, kolsyra, ammoniak samt salpetersyra, salpetersyrlighet, vatten o. s. v. Se Atmosfär. H. K-r. Atmosfä'riska linjer, mörka linjer el. band, som uppkomma i solspektrum genom absorp-tion av vissa våglängder i spektret i atmosfärens gaser. Särsk. framträdande äro vid hög fuktighet, t. ex. före regn, de linjer, som uppkomma genom absorption i vattenånga (se Spektralanalys). H. K-r. Atmosfä'riska maskiner kallas med ett gemensamt namn alla de förelöpare till ångmaskinen, ss. Papins, Saverys och Newcomens maskiner, i vilka kraften utvecklades av atmosfärens övertryck på ett rum, som luftförtun-nats genom kondensering av vattenånga. C. E. v. S. Almosfäriska störningar förorsakas av urladdningar i luftelektriciteten och ge sig tillkänna vid radiomottagning som smällar el. som ihållande kokande ljud. De äro mindre märkbara på kortare än på längre våglängder. N. Å. Atmosfä'riska överspänningar. Vissa elektriska fenomen inverka i större el. mindre utsträckning störande å elektriska ledningar, såväl svagströms- som starkströmsledningar. De luftelektriska fenomen, som härvid komma ifråga, äro följande: elektriskt laddade moln, linjeblixtar, klotblixtar, ytblixtar och S:t Elmseld. Den elektriska fältstyrkan vid marken, som framkallas av åskmoln, har uppmätts till mycket höga värden, över 100,000 volt pr m. och vid blixtnedslag ännu högre. I närliggande elektriska ledningar uppträda vid sådana tillfällen starka a. ö., alstrade av de åskelektriska fenomenen — således utan att blixten slagit ned i ledningen. Om de sålunda i ledningarna — vare sig starkströms- el. svagströmsled-ningar — alstrade mycket högspända elektriska strömmarna påträffa t. ex. defekta linjeisola-torer el. transformatorlindningar el. annan skavank, kunna lätt överslag och antändning inträffa. För att skydda sig häremot har man — 689 — — 690 —