ATTERBOM delägare och senare verkställande direktör för en elektricitetsfirma i Göteborg samt 1886— 1909 teknisk chef för Göteborgs elektriska a.-b. A. har konstruerat ett flertal elektriska maskiner. C. V. J. 2) Kurt Magnus A., den föregåendes son, civilingenjör, tonsättare, dirigent och musikkritiker (f. 12/i2 1887), sedan 1912 byråingenjör vid Patent- och registreringsverket. A. bedrev 1905—06 studier i cellospel för Adolf Cords (vid Göteborgs symfoniorkester) samt 1910—11 i komposition och instrumentering för Andreas Hallén; företog kaliska studieresor till 1911—13 olika musi- Tyskland, där han bl. a. ägnade sig åt orkesterdirigering i Sondershausen. Hans tyngst vägande insats ss. tonsättare äro de 6 symfonierna: n:r 1, h-moll, opus 3 (komponerad 1909—11); n:r 2, f-dur, opus 6 (1912—13), båda med vissa anklanger till Brahms; n:r 3, »Västkustbilder», opus 10 (1914—16), av starkt målande läggning; n:r 4, g-moll, kammarsymfoni med titeln »Sinfonia piccola», byggd på svenska folkmotiv, företrädesvis västgötalåtar (1918); n:r 5, »Funèbre», opus 20 (1917—22) samt n:r 6, den mycket omstridda s. k. »dollarsymfonien», varmed A. 1928 vann l:a priset i den internationella tävling, vilken till schubert-jubiléet föranstaltades av grammofonbolaget Columbia, U. S. A. I dessa även i utlandet framförda verk såväl som i övriga större arbeten för el. med orkester: violinkonserten e-moll, opus 7 (1913), »Rekviem» (den konfessionslösa eldbegängelse-kantaten, till text av G. Schlyter), opus 8 (1914), cellokonserten opus 21 (1917—22) samt kantaten »Järnbäraland» (till text av H. Tigerschiöld), uppförd vid Bergshögskolans 100-årsjubileum 1919, visar sig A. som den egentlige symfoni-kern bland den s. k. ungsvenska tonsättarsko-lans män. Tillika är han den, vilken mest medvetet bygger på svenska folklåtsmotiv (så särsk. i 2:dra, 3:dje och 4:de symfonierna). Likväl hyser A. ingen alltför slavisk vördnad för folk-spelemännens frambringelser; han stiliserar dem fritt, utvecklar el. skär bort och kastar över dem den efterwagnerska orkesterteknikens färgstarka, ofta något pompösa klangskrud, vilken han vet att med mindre vanlig instrumente-ringstalang drapera. Hans musikaliska stil vacklar därvid mellan nära nog jämstarka kubistiska och impressionistiska böjelser mel lan reslig kontrapunktisk uppbyggnad och benägenhet för klangmåleri. Därjämte ansättes han ej sällan av en okuvlig lust att experimentera, att undfägna med allehanda harmoniska och instrumentala puts och narrstreck, till men för det konstnärliga allvaret. Högst når han i den rena naturlyriken, den soligt blonda såväl som den mörkt kärva, och över tonsatsens många hårdheter ligger en oförneklig friskhet och dådkraft. När de äro som bäst, kunna hans musikaliska uppslag verka som sprungna ur klippan; över huvud är det Västsverige och Västkusten, som hägra i hans musik. — För scenen har A. skrivit pantomimbaletterna »Per Svinaherde» (opus 9; framförd å Kungl. teatern 1921), »De få vitska jungfrurna» (opus 17; uppförd bl. a. å Svenska teatern 1922) samt 2-aktsoperan »Härvard harpolekare» (till egen text, opus 12, uppförd å Kungl. teatern 1919). Med »Bäckahästen», opera i 4 akter till A. Österlings skånska sagospel (uppförd å Kungl. Teatern för första gången 23/i 1925), vars lust-spelssida han bäst vetat tillgodogöra sig, har A. givit sitt hittills bästa arbete för sångscenen. Under bibehållande av det wagnerska ledmotivet (se d. o.), fast omskapat i mera visartad riktning, och under avstående från den tyngande kontrapunktiska byggnad, som ofta ansetts oundgänglig i efterwagnersk opera, eftersträvar han här en lovvärd förenkling i både stil och faktur. — A., som sedan 1919 är musikkritiker i Stockholmstidningen samt 1916— 22 var kapellmästare vid Dramatiska teatern, är därjämte en av de ledande krafterna inom Svenska tonsättareföreningen och »Stim» (se d. o.). A-f N. Atterbom, Per Daniel Amadeus, den svenska nyromantiska skolans hövding, skald, filosof, litteraturhistoriker (1B/i 1790—21/7 1855), f. i Åsbo, fadern komminister; genomgick Linköpings lärdomsskola; student i Uppsala 1805, fil. mag. 1815; företog en resa till Tyskland och Italien 1817—19; utsågs till kronprins Oskars lärare i tyska 1819; blev docent i historia 1821, adjunkt i filosofi 1824, prof, i teoretisk filosofi 1828, i estetik 1835, en av de aderton (efter Ling) 1839. I det enkla och fromma hemmet levde A. som gosse ett världsfrånvänt liv. Hans fantasi eggades av sagor, folkvisor, dikter, romaner och historiska verk. I skolan lärde han känna — 713 — — 714 —