AUBERT chef för konservatoriet efter Cherubini. Han förblev ogift och tillbringade alla kvällar på operan, med slutna ögonlock funderande på nya uppslag för nästa pjäs. Till karaktären var han ärlig och rättfram; på äldre dagar något vresig, dock aldrig mot damer. Arbetet var hans livslust. Han sjuknade och dog under »kommunen», men hade i livstiden uttalat en önskan att icke begravas under denna regim. Faktiskt låg han obegraven under nära ett års tid. Från år 1825 (»Muraren») till nära sin död (»Första lyckodagen», 1868) var A., kan man säga, envåldshärskare i det musikaliska Frankrike. Perioden mellan de bägge revolutionerna 1830 och 1848 torde i operahänseende kunna kallas Frankrikes lyckligaste tid. Flera faktorer bidrogo härtill, framför allt Scribes författarskap. Scribe (se denne) levererade nästan alla A:s textböcker. Dugliga franska operakompositörer funnos väl jämte A. (särsk. Ha-lévy, Adam och den internationelle Meyerbeer, för att nu icke tala om Gounod), men det var eg. först Offenbach, som gjorde honom rangen stridig (intill kriget 1870). — A. var ss. musikdramatiker ett snille. Hans melodiska liksom hans rytmiska begåvning var ett aldrig sinande källsprång. Hans harmoniska begåvning stegrades genom hela hans långa levnad och nådde sin höjdpunkt i den underbara duetten n:r 9 i andra akten av »Lyckodagen». I motsats till åtskilliga av sina samtida var näml. A. mäktig av en utveckling. Nämnda duett, liksom »Lyckodagen» i sin helhet, utgör den vackra syntesen av hans herravälde över såväl allvarlig som komisk opera. Det är givet, att sådant herravälde som A:s skulle för samtidens franska musiker kännas ss. ett förtryck. Och när han äntligen skildes hädan efter sin stora triumf, »Lyckodagen», skriven vid 86 års ålder med en ungdomlig glöd, som på den tiden ej kunde efterbildas, så beslöt man att tiga ihjäl honom. Detta system har också haft sin verkan. A. skulle vara glömd, om ej hans makalösa melodier ännu alltjämt gjorde ett djupt intryck på oss. I själva verket är han odödlig icke blott genom redan anförda förtjänster, utan rent operadramatiskt genom de stora ensemblestycken, vari han uppenbarar sig ss. den främste arvtagaren av Mozart, alla tiders förnämste operakonstnär på ensembleområdet (Mozart representeras i Tyskland i detta fall endast av Lortzing). — I Sverige känna vi A. huvudsaki. genom »Den stumma» (1828) och »Fra Diavolo» (1830). »Lyckodagen» uppfördes i Lund privat 1923. — A. har kanske blivit rättvisast uppskattad i fiendeland (se de många Reclamnuin-ren 2689, 3037, 3313, 3358, 3389, 3874 och 3956). Hans senaste franske biograf, Ch. Mal-herbe (1911), är en smula surmulen och anser sig nästan böra be om ursäkt för de Auberska melodiernas livskraft i en tid, då de borde hunnit bli omoderna. Sådan ursäkt är onödig. Snillet har sina egna tidsmått. Pre. Aubert [åbä'r], norsk släkt härstammande från en köpman i Lothringen, Jean A., adlad 1612. Hans ättling i 5:e led, Fran^ois Jacques Xaver d’A., gick 1752 i dansk tjänst, naturali-serades 1776 som dansk adelsman och dog som generalmajor 1793. Hans son, Benoni d’A. (1768—1832), inflyttade till Norge, blev 1814 chef för ingenjörtrupperna, 1818 generalmajor och 1822 chef för krigsskolan samt var 1810— 32 ledare för norska gradmätningen. Hans sonsöner voro A. 1) och 3). C. V. J. 1) Ludvig Maribo Benjamin A., rättslärd (1838—96), lektor i rättskunskap i Kristiania 1864, prof. 1866. A. var urspr. rättshistoriker och skrev bl. a. »De norske retskilder og de-res anvendelse» (1877). Sedermera blev han medl. av den norska växellagskommittén och utgav »Den nordiske vexelret» (1880—82), alltjämt huvudarbetet i detta ämne, och »Den norske obligationsrets specielle del» (2 uppl. 1901—05). Några månader våren 1884 tillhörde A. den Schweigaardska ministären. E. K. 2) Elise Sofie A., f. A ars, den föregåendes hustru, författarinna (1837—1909). A. harblivit populär genom sina osökta och naturliga berättelser för unga flickor. Ett urval av hennes berättelser utkom 1910 under titeln »Da bedste-mor var ung». Av större betydenhet äro emellertid hennes kulturhistoriska skildringar: »Fra hovedstaden i syttiaarene» (1902) och »Fra de gamle præstegaarde» (1902). Hennes brev och dagböcker äro utgivna under titeln »Fra krino-linetiden, Elise Auberts ungdomsbreve og dag-böger» (1921). F. S-n. 3) Andreas A., broder till A. 1), konsthistoriker (1851—1913), ägnade sig först åt teologien men utbildade sig under långvariga resor till konsthistoriker och fick stort inflytande i hemlandets estetiska liv ss. varm anhängare av 1880-talets realistiska konstuppfattning. Han beaktade även betydelsen såväl av norsk bondekonst som av den klassiska konsten. A. har bl. a. utgivit: »Professor Dahl» (1893), »Det nye Nor — 727 — — 728 —