AÜGILA Hans sunda, borgerliga moral och frodiga humor, hans vassa men aldrig bittra satir och skarpa karaktärs- och typteckning hälsades av beundrarna ss. arv och direkt tradition från Molière, medan romantikerna ironiskt kallade den riktning han företrädde, »1’école de bon sens» (»sunda förnuftets skola»). I Frankrike räknas hans dramatik redan ss. klassisk. Han vann sin första stora framgång med »La cigue» (1844, »Giftbägaren» 1861), som under antikens mask gisslar den blaserade ungdomens egoism. Bland hans tidigare stycken märkas vidare »L’aventu-rière» (1848), som i den italienska renässansens färgrika dräkt skildrar kurtisanens fåfänga försök att slå rot i det borgerliga samhället, den av Franska akad. prisbelönade »Gabrielle» (1849, sv. övers. 1852), som på allvar tar otroheten inom äktenskapet under behandling, och den förtjusande rokokoidylien »Phi-liberte» (1853), som tecknar den unga flickans uppvaknande till kvinna. De stora prosakomediernas rad inleddes med »La pierre de touche» (1853; sv. övers. »Prövostenen», 1856) och »Le gendre de M. Poirier» (1854; sv. övers. »Klädeshandlaren och hans måg», 1855), båda i samarbete med J. Sandeau (se denne), den förra om guldet ss. den store frestaren, den senare om andrygheten och uppkomlingsdrygheten. Tillsammans med E. Foussier (se denne) skrev han bl. a. »La ceinture dorée» (1855; sv. övers. »Miljonärens dotter», 1856), som predikar det orättfångnas förbannelse, och »Les lionnes pauvres» (1858), där guldet är frestaren till äktenskapsbrott. »Le mariage d’01ympe» (1855), en protest mot Kameliadamsfebern, tar åter upp frågan om kurtisanens förhållande till det borgerliga samhället och visar hennes obotliga »nostalgie de la boue» (»hemlängtan till smutsen»). »Les effrontés» (1861; sv. övers. »Mo-därna vinglare» s. å.) gisslar spekulationsraseri och presskorruption, dess fortsättning »Le fils de Giboyer» (1862; sv. övers. »Giboyers son» s. å.) tartufferiet inom högre kretsar, »Maitre Guérin» (1864; sv. övers. »Notarien Guérin», 1865) det vinningslystna lagvrängeriet; »La contagion» (1866) och »Lions et renards» (1869; sv. övers. »Lejon och rävar», 1875) anslå samma strängar. »Jean de Thommeray» (1873) visar krigets väckande makt, »Madame Caver-let» (1876; sv. övers. »Fru Cavcrlet», 1880) slår ett slag för friare äktenskapslagstiftning och »Les Fourchambaults» (1878; sv. övers. »Familjen Fourchambault» s. å.) för det illegitima barnets rätt. A:s samlade verk utgåvos under titeln »Théatre complet» (7 bd, 1889). — Litt: E. Pailleron, »E. A.» (1889); H. Parigot, »E. A.» (1890); P. Morillot, »E. A., étude biogra-phique et critique» (1901). G. K-g. Augiia, oasområde i Cyrenaica. Se Audjila. AugiT, ett i korta prismor monoklint kristalliserande pyroxenmineral (se d. o.). A. är ett kalciummagnesiumsilikat, även innehållande något aluminium och järn. Färgen är grön till svart, beroende på järnhalten. A. förekommer allmänt som beståndsdel i basalter och yngre eruptiva bergarter. K. A. G. Augi'tporfy'r el. augitporfyrit, en melafyr el. diabas med strökorn av augit i en grön grundmassa. K. A. G. Augi'tsyeni't, en syenit (se d. o.), som i avsevärd mängd innehåller augit. En a. i Osloom-rådet har fått namnet larvikit. K. A. G. Augme'nt (lat. augme'ntum, tillökning), ett i vissa indoeuropeiska språk (indo-iranska och grekiska) uppträdande vokaliskt verbalprefix, t. ex. e- i grek, eleipon, imperf. till leipo, (jag) lämnar. E. Hqt. Augmentatio'n (lat. augme'ntum, tillökning), inom ett musikstycke förekommande utvidgning av ett förut hört tema medelst mångdubbling av notvärdena; användes mest i kompositioner av kontrapunktisk läggning. F. S-l. Augme'ntshemman, det hemman från vilket augmentsränta (se d. o.) betalades. Augme'ntsränta. Enl. bestämmelserna för indelningsverket (se d. o.) fick innehavare av hemman själv disponera räntan för sitt hemman, om han själv el. genom lejd person fullgjorde krigstjänst till häst, varvid han även undslapp roteringen (se d. o.), som ansågs fullgjord i och med rusttjänsten (se d. o.). Om stamhemmanets ränta ej ansågs tillräcklig, erhölls tilldelning el. augment, d. v. s. räntan, helt el. delvis, från ett annat hemman, medan däremot det förhållandet, att rusttjänstens fullgörande ej kunde motsvara stamhemmanets ränta, i allm. ej ledde till några särskilda åtgärder. A. betalades således ej till kronan utan till rusthållaren. Där augmentsräntor i form av hemmansräntor ej funnos att tillgå, användes i stället räntor av lägenheter, kvarnar m. m., och på några orter anslogs kronotionde till augment. A. Vr. Augsburg, huvudstad i regeringsområdet Schwaben och Neuburg i s. v. Bayern, Tyskland, mellan Lcch och Wertach, strax s. om — 743 — — 744 —