AUGUSTENBORG men de voro icke regerande furstar. De spelade ingen större politisk roll förrän vid 1700-talets slut; då började man räkna med, att den oldenburgska huvudlinjen skulle dö ut på mans-sidan, och om detta skedde, finge augustenbor-garnas arvsanspråk på delar av den danska monarkien stor betydelse. Om dessas berättigande — de gällde Holstein och även Schleswig — har tvistats mycket; de ha under 1800-talet lika ivrigt förnekats från danskt som försvarats från tyskt håll, under det man under 1700-talet även i Danmark ansåg dem vara obestridliga beträffande Holstein; den nyare danska forskningen framhäver, att spörsmålet är mycket invecklat men är närmast böjd att erkänna deras berättigande. I vilket fall som helst blevo kraven i sammanhang med de nyvaknade nationalitetssträvandena i Danmark och Tyskland av stor betydelse för dessa länders inbördes förhållande under 1800-talet, som väsentligen bestämdes just av frågan om de bå-■da hertigdömenas öde. Litt.: K. Erslev, »Au-gustenborgernes Arvekrav» (1915). P. S. 1) Fredrik Kristian, hertig av A. (1765— 1814), hade fått en synnerligen vårdad uppfostran och stod i livlig beröring med flera av sin tids främste inom vetenskap och litteratur. BI. a. understödde han Schil-ler. Då den danska konungaätten syntes nära att utslockna på manssidan, förmäldes A. 1786 för att trygga monarkiens orubbade bestånd med Kristian VII:s dotter, som var närmaste arvinge till de danska länderna, under det att A. ansågs ha arvsrätt till Holstein. A. blev nu medl. av danska statsrådet, och då han särsk. varmt intresserade sig för skolväsendet, kom han i många år att faktiskt fungera som dansk undervisningsminister. Fast A. ej hade många intressen gemensamma med sin svåger, kronprins Fredrik (VI), var dock förhållandet dem emellan till en tid ganska gott. Då Fredrik emellertid 1806 ville helt införliva Holstein med Danmark utan hänsyn till den augustenborgska linjens arvsanspråk, protesterade A., och det avgörande ordet »oskiljaktigt» utelämnades också i kungörelsen. Men Fredrik förlät aldrig detta, och 1810 kom det till öppen brytning. A. var efter sin bror Karl Augusts död påtänkt som svensk tronföljare, under det att Fredrik VI själv önskade bli vald. Han vidtog också vissa åtgär der mot A:s kandidatur, och denne tillskrev, ehuru med orätt, konungen skulden för att valet ej föll på honom. Djupt sårad nedlade han, mot konungens vilja, sina ämbeten och drog sig tillbaka till Augustenborg. Vid sin död efterlämnade han en historisk redogörelse för sin släkts rättigheter och ålade sina söner att hävda dem. Litt.: H. Schulz, »Friedrich Christian, ein Lebenslauf» (1910); J. Clausen, »Frederik Christian, Hertug af Augustenborg» (1896). P. S. 2) Kristian August, hertig av A., svensk tronföljare (1768—1810), se Karl August. 3) Kristian August, hertig av A., son till A. 1) (1798—1869), fick en omsorgsfull uppfostran efter en av fadern själv uppgjord plan, men snarare i kosmopolitisk än nationell anda. Trots att han var systerson till Fredrik VI och svåger till Kristian VIII, blev hans förhållande till danska konungahuset snart kyligt, och senare kom det till öppen brytning. Orsakerna därtill voro framför allt A:s orubbliga fasthållande vid sin släkts arvsrätt till hertigdömena och ömsesidig misstro. Så utestängdes A. från alla ämbeten. Själv motarbetade han den na-tional-Iiberala danska rörelsen i hertigdömena på allt sätt, då den både hotade hans arvskrav och var hans konservativa sinne emot. Från 1837 var brytningen med konungahuset definitiv. Sannolikt har A. velat framtvinga en ändring i tronföljden i Danmark till sin fördel, varigenom monarkiens enhet skulle räddas, men hans danskfientliga uppträdande gjorde detta omöjligt. Mot 1846 års öppna brev om tronföljden protesterade A. men gillade ej upproret 1848, vid vars utbrott han befann sig i Berlin för att vinna Fredrik Vilhelm IV för sina anspråk, vilket också lyckades. Hemkommen slöt han sig av nödtvång till de upproriska men spelade ej stor roll. 1851 blev han med sin släkt landsförvist men erhöll 1852 som ersättning för sina gods 6 mill. kr. mot löfte för sig och sin familj att ej företaga något mot den arvföljd, som kom-me att införas i den danske konungens länder, el. störa monarkiens lugn. A. ansåg sig härav ej hindrad att 1863 överflytta sin rätt till sin äldste son Fredrik. Själv tog han ingen del i händelserna ulan levde i ro ända till sin död på godset Primkenau i Schlesien. Litt.: J. G. Gebauer, »Christian August» (1910). P. S. — 761 — — 762 —