AUGUSTUS återspegling av Jesu liv, denna »bild av ödmjukhet i höghet», av »osjälvisk och därför alltid lidande kärlek». I detta sista ord ligger den avgörande motsatsen mellan hednisk egoism — även i hedendomens högsta moralitet — och ett kristligt levnadssätt. I de enstaka dogmatiska, kyrkliga och moraliska anordningarna har A. — i grund och botten en konservativ natur — upptagit ganska många av den tidens kyrkliga tankar och bruk och infogat dem i sitt system. Genom denna kompromiss har det blivit den katolska kyrkan så mycket lättare att på A:s’ auktoritet fasthålla mycket, som i själva verket för bort från hans grundriktning, under det att reformatorerna voro angelägna att åter framställa den pau-linsk-augustinska kristendomstypen i större renhet. — Sin teologi har A. nedlagt i en mångfald skrifter, ofta polemiska och inställda på ögonblicket, men alla så principiella, att de var från sin sida belysa hans teologi och personlighet. Denna har han framför allt tecknat i sina bekännelser »Confessiones» (o. år 400), »världslitteraturens första självbiografi», den första antika bok, i vilken ett jag träder fram som bokens innehåll. Den livfulla skildringen av A:s’ barndom och ungdom, omvändelse och första tid som kristen ger oss en rik inblick i hans själsliv och dess utveckling, också i dess pietistiska stämning, där syndens sorg och klagan ännu höres under frälsningens visshet och förtröstan. Även hans brev öppna hans inre liv för oss och lämna därjämte talrika upplysningar om samtida förhållanden. — Av hans skrifter ha särsk. »De civitate Dei» (412—26) och »Confessiones» (397—400; sv. övers, av N. Söderblom 1905, av Sv. Lidman 1921, 2 uppl. 1922) blivit namnkunniga; i »Retractationes» (427) har A. givit en överblick av sitt författarskap; ett urval av A:s’ skrifter har utgivits av A. v. Harnack, »Augustin. Reflexionen und Maximen» (1922, sv. övers. 1924). Se vidare: »Ausgewählte Schriften» i »Bibliothek der Kir-chenväter» (1911 ff.) med ytterligare bibliografiska och biografiska litteraturanvisningar. Av senare litt. märkes: J. Nörregaard, »Augustins Vej til Kristendommen» (sv. övers. 1928); K. Holl, »Augustins innere Entwickelung» (i »Ge-sammelte Aufsätze» 3, 1928). Edv. L. Augusti'nus, helgon, anglosaxarnas apostel, förste ärkebiskop av Canterbury (d. 604). A. var benediktinermunk och -prior i Rom, innan han av Gregorius I (se denne) sändes som missionär till England, år 596. Konung Etelbert tog väl emot honom och hans följeslagare och tillät dem predika. Efter någon lid lät konungen döpa sig, och A. blev ärkebiskop. Festdag enl. romerskt bruk 28/s, i det engelska propri- um (se d. o.) 20 Is. Attribut: ärkebiskopsornat. stav och evangeliebok. T. S-d. Augu'st6w [-uf], stad i vojvodskapet Suwalki, n. Polen, 10 km. från gränsen mot östpreussen, 8,788 inv. (1921). A. ligger vid järnvägen Grod-no—Suwaiki och vid Augustöwkanalen, som förbinder Bugs biflod Narew med Njemen, och är av betydelse för timmerflottningen. Staden anlades av August I 1547. Beläget o. 2 dagsmarscher ö. om Masuriska sjöarna, där Hin-denburg i sept. 1914 besegrade den ryska Nje-menarmén, blev A. skådeplats för återtågsstri-der i samband med detta slag. A. berördes även av det i febr. 1915 utkämpade och med ryssarnas nederlag ändade vinterslaget i Masuren. M. P.; T. H-m. Augustus (lat. »den helige», »den gudomligt upphöjde», grek. Sebasto's), hedersnamn, som av Roms senat och folk tillerkändes Cæsar Oc-tavianus 27 e. Kr. och därefter övergick till kejsartitel. H. Sj. Augu stus (jfr föreg. art.), ärenamn på Roms flesta kejsare, brukas huvudsaki. om den förste kejsaren, vars eg. namn var Gajus Octavianus (63 f. Kr.—14 e. Kr.). A. var systerdotterson till den barnlöse Cæsar och adopterades av Augustus. Staty från Livias villa vid Prima Porta. Vatikanen. Rom. Uppslagsbok. II. 25 — 769 — — 770 —