AURIVILLIUS lössjord. A. kallas därför stundom »lössmänniskan». Från den äldre paleolitiska tidens neanderthalras (se d. o.) skiljer sig a. genom mera högvälvt kranium, mindre framträdande ögonbrynsbågar och mera utbildad haka. Hjärn-skålen är utpräglat långskallig, ansiktet högt och smalt i motsats till förhållandet hos den Skalle av Homo aurignacensis Hauseri. i tiden senare uppträdande cro-magnonrasen (se d. o.). Skelettet i övrigt skiljer sig från neanderthalrasens bl. a. genom benens större spenslighet. Bland moderna människoraser erbjuder den australiska i många avseenden påfallande likheter med a. E. D-r. Aurigny [årifif], Ile d’, franska namnet på ön Alderney (se d. o.). AurFkel, bot., se Gullviva. Aurikula'r (av lat. auris, öra), hörande till öronen. A. rytm, hjärtrytm, som bestämmes av från hjärtöronen utgående impulser. E. M. P. W. Aurillac [årija'k], huvudstad i dep. Cantal, mellersta Frankrike, vid foten av Mont du Cantal; 17,153 inv. (1926). Handel med boskap och ost. W. P-n. Aurin, pararosolsyra, ett rött trifenyl-metanfärgämne, bildas vid upphettning av fenol med svavelsyra och oxalsyra. A. användes till färgning av spritlacker och inom fotografe-ringskonsten. Av densamma framställda lackfärger begagnas vid tapet- och pappersfabrikation. [E. M. P. W.] Auri'ner, en grupp trifenylmetanfärgämnen (se d. o.), som kännetecknas därav, att de innehålla hydroxylgrupper (—OH), varigenom de skilja sig från de analogt byggda fuksiner-na. A. äro gula el. rödfärgade ämnen med metallisk reflex, lösa sig i alkalier under saltbildning. De ha dock endast svagt färgande egenskaper. De viktigaste a. äro aurin och rosolsyra. Lj. Auripigme'nt, mineral, svavelarsenik, AS2S3, till färgen gult el. orange, förekommer i små monoklina, nästan rombiska kristaller el. derb. A. finns i malmgångar, ofta tillsamman med guld och silver, t. ex. i Ungern, Siebenbürgen, Harz etc. Om konstgjort a. se Arseniksul-fider. K. A. G. Auri sacra fames [au-] (lat.), »djävulska törst efter guld». Citat ur Vergilius’ Aeneid, 3,57. Aurivi'llius, urspr. uppländsk släkt, vars stamfader, kyrkoherden i Gävle Olaus Christo-phori A. (1603—68), far till A. 1) och A. 2), antog namnet, latiniserad form efter hemorten örbyhus (lat. duris, öra, med missuppfattning av ordets första led, ör, stengrund, grus, och villa, stad). E. Hqt. 1) Petrus A., språkforskare (1637—77), prof, i Uppsala i logik och metafysik 1668, vilken professur han 1674 utbytte mot den i grekiska; samtidigt var han e. o. prof, i teologiska fakulteten. A. ägde stor färdighet i att skriva grekisk vers och författade en mängd tillfällighetsdikter på detta språk; hans vetenskapliga produktion omfattade framförallt filosofiska och teologiska skrifter; mest bekant är hans »Elementa logicæ» (1672), en lärobok i logik, vilken i ett utdrag av J. Boèthius under lång tid användes som skolbok. A. skildras som en framstående talare, vilken genom sin medryckande framställning i hög grad förmådde fängsla sina åhörare. W. N. 2) Ericus A., den föregåendes bror, språkforskare (1643—1702), 1684 ord. prof, i juridik — 793 — — 794 —