AUSTRALIEN Även av familjerna Protea' ceæ, Restiona' ceæ, Epacrida'ceæ, Papiliona'ceæ etc. finnas talrika endemiska släkten och arter. — Litt.: L. Diels, »Die Pflanzenwelt von Westaustralien südlich des Wendekreises. Mit einer Einleitung über die Pflanzenwelt Gesamtaustraliens in Grund-zügen» (»Vegetation der Erde», 1906); G. Andersson, »Australien» (1922). J. F. Djurvärld. I djurgeografiskt hänseende utgör världsdelen en självständig region, den australiska (se Djur geograf i). På gr. av dess helt egenartade fauna sätter man denna region under namnet Notoge'a i motsats till Arctoge’a, som omfattar de palearktiska, nearktiska, orientaliska samt etiopiska regionerna, och Neoge'a, vilken omfattar den neotropiska regionen, d. v. s. Sydamerika. Vad som framför allt skiljer det australiska faunaområdet från de övriga är däggdjursfaunan. Blott å fastlandet och några av de större öarna är denna djurgrupp rikligt representerad och sammansättes här nästan uteslutande av kloakdjur och pungdjur. På Nya Zeeland och de flesta av de oceaniska öarna företrädas däggdjuren av flädermöss och råttor. Kloakdjuren, vilka äro helt inskränkta till Notogea, räkna i nutiden blott ett fåtal arter, näml, det till vattenliv anpassade näbbdjuret, som träffas å australiska fastlandet och Tas-manien, samt myrpiggsvinen, bland vilka det högbenta, med lång, krökt näbb försedda släktet Proechidna förekommer i de n. v. delarna av Nya Guinea, medan det lågbenta, rak-näbbade släktet Echi'dna lever såväl å fastlandet som Tasmanien och i s. ö. delen av Nya Guinea. Den stora massan av A:s däggdjur bildas av pungdjuren. Man särskiljer inom denna ordning två täml. skarpt avgränsade grupper, de flerframtandade, Polyprotodo'ntia, och de två-framtandade, Diprotodo'ntia. Den senare gruppen är (med ett undantag, se nedan) rent australisk och ej ens känd från andra regioner under tidigare geologiska perioder. Den förra är representerad såväl i A. som i Syd- och Nordamerika och var under tertiärtiden utbredd även över Eurasien. — Påfallande är, att den australiska pungdjursfaunan i sin rika utbildning av olika typer företer talrika paralleller med den högre däggdjursfaunan i de övriga världsdelarna. Sålunda motsvaras hovdjuren i många avseenden av känguruernas formrika grupp. De flesta hithörande arter bebo grässtäpperna och scrub-områdena och äro utbildade till snabba löpare; några leva bland klippor, en grupp har anpassats till ett liv i trädkronorna. Den största arten bland dessa för A. ytterst karakteristiska djur är jättekängurun, vilken i sittande ställning nästan når manshöjd. — En ävenledes stor och mångskiftande grupp utgöra de s. k. pungaporna, klättrande djur, som i allm. äro i rörelse om natten. Mest bekant bland dem är rävkusun, vars pälsverk spelar en betydande roll som handelsvara (»australisk opossum»). Till samma grupp höra vidare kuskuserna, de enda diprotodonta pungdjur, som äro utbredda även utanför världsdelens område, näml, på en del öar i den indomalajiska arkipelagen, samt pungekorrarna, fullkomliga motsvarigheter till ekorrarna — en del av arterna äga liksom vissa ekorrar en välutbildad flyghud — samt slutl. den nu nästan utrotade koalan el. pungbjörnen. — Till levnadssättet en parallell till Arctoge'as murmeldjur el. Neoge'as stora grävande gnagare utgöra vom-baterna. Samtliga nu nämnda former äro två-framtandade. Rovdjuren representeras av en artrik grupp flerframtandade pungdjur. Så utgöra pungmårdarna en motsvarighet till viverrider, mårdar och andra smärre rovdjur; pungvargen, som endast träffas på Tasmanien, är en märklig parallell till hunddjuren. Nämnas må även den beryktade pungdjävulen, även den inskränkt till Tasmanien. Synnerligen intressanta specialiserade typer äro pungmullvaden och myrätarpungdjuret, den förra till kroppsbyggnad och levnadssätt överensstämmande med mullvadarna, det senare anpassat till att förtära myror och termiter och således i viss mån motsvarande de myrätande edentaterna. Till de flerframtandade pungdjuren höra slutl. även de s. k. punggrävlingarna el. bandikuterna, företrädesvis växtätande djur, som genom sina förlängda bakben och sitt grävande levnadssätt erbjuda likhet med kaniner. Gentemot den rikt utvecklade pungdjursfaunan träda de högre däggdjuren fullständigt i bakgrunden. De representeras blott av några arter flädermöss, bland vilka märkas de stora fruktätande flyghundarna, och av några rått-liknande gnagare samt, egendomligt nog, av ett enstaka rovdjur, dingon. Denna med vargarna och tamhundarna nära befryndade art är utbredd över hela fastlandet men saknas på Tasmanien och de övriga öarna. Huruvida dingon kan anses som ett urspr. till faunan hörande element el. den genom människans förmedling nått till A., är en ännu oavgjord fråga. Däremot råder enighet om att det å Nya Guinea levande papuasvinet ej är annat än ett förvildat tamsvin. Nästan lika egenartad som däggdjursfaunan är A:s fågelvärld. En hel del över den övriga världen allmänt utbredda grupper saknas, ss. äkta finkar, hackspettar, gamar och fasaner, — 813 — — 814 —