AUSTRALIEN drag känd. I forskarnas spår trängde nybyggare och herdar in i landet, artesiska brunnar gjorde det mindre ogästvänligt, ångbåt och järnväg öppnade även de längre in belägna trakterna i ö. — Mycket långsamt har detalj-utforskandet av Västaustraliens ökenområde försiggått. Vetenskapligt betydelsefullast voro härvidlag Lindsays resor (1891—92) och Car-negies (1896—97). Av de senaste årtiondenas forskningsresande i A. må här nämnas den norske etnografen C. Lumholtz, Maurice och Murray, som 1902 bereste mellersta A. från Fowlers bay i s. till Cambridgeviken i n.; i n. v. reste Sydney Weston 1908/09, Conygrave, Playford och Holtze och med särskild framgång svensken E. Mjöberg (1910). Under en nioårig resa utforskade Canning en väg för kreaturstransporter tvärs över kontinenten från n. till s. v., och Gibson undersökte vägen för transaustraliska järnvägen från Västaustralien över Eucla till Sydaustralien. Litt: A. F. Cal-vert, »The discovery of A.» (1893); J. S. Laurie, »The story of Australasia, its discovery, colo-nisation and development» (1896); O. Norden-skjöld, »Geografisk forskning och geografiska upptäckter under 19 årh.» (1921). H. R-r. Historia. Man brukar räkna A:s kolonisation från den expedition, som James Cook företog dit 1769—70; han tog därvid östkusten n. om Sydney i besittning för Englands räkning. Den nya kolonien togs inom kort i bruk som deportationsort för brottslingar: den första expeditionen med dylika avgick 1787 och landsatte dessa följande år vid Botany bay (nära nuv. Sydney). Under de närmaste 25 åren var bebyggelsen inskränkt till en liten kustremsa, vars medelpunkt inom kort blev Sydney. Området stod under ledning av militärguvernörer, vilka härskade oinskränkt, och kallades Nya Sydwales, vilken benämning Cook givit. Nya kolonier grundlädes härifrån: i Tasmanien, i det nuv. Victoria, i Queensland, dessa lydde tills vidare under Nya Sydwales. Även i nuv. Syd- och Västaustralien anlades kolonier av engelska kolonisa-tionssällskap (se vidare under resp, kolonier). Så småningom uppblomstrade i sht de s. ö. kolonierna, och även andra än deporterade dellogo i koloniseringsarbetet. Huvudnäringen blev i sht fåravel. Städerna Sydney och Melbourne vunno inemot mitten av 1800-talet en viss betydelse. De olika kolonierna sorterade nu under var sin guvernör. Vid sidan om ullproduktionen tillkom från 1842 en givande koppargruvdrift i Sydaustralien. Då kom 1851 underrättelsen, att väldiga guldfyndigheter påträffats vid Bathurst, Melbourne, Ballarat och Bendigo. Detta blev vändpunkten i A:s histo ria. En invandring av oanade mått blev följden: i Melbourne landstego under 1852 c:a 2,000 personer i veckan, och folkmängden i A steg på 10 år från c:a 400,000 till 1,146,000. Som följd av tillströmningen blev Victoria, området för de största guldfyndigheterna, 1851 självständig provins. Även Queensland frigjordes 1859. I denna situation fattade den engelska regeringen det kloka beslutet att ge de australiska kolonierna självstyrelse: 1855 tilldelades dylik Nya Sydwales, Victoria, Sydaustralien och Tasmanien, 1859 Queensland, 1890 Västaustra lien. De fingo härvid parlament och ministerstyrelse. Härmed var det möjligt för den nya befolkningen att själv ta ställning till de vitala problemen för landet. Det gällde först och främst immigrationen och jordfördelningen. Redan under »guldfeberns» dagar hade mängden av asiatiska invandrare, särsk. kineser, väckt farhågor, och efter åtskilliga konferenser, försvårade av att provinserna saknade politisk enhet, beslöt man efter konferens 1888 i de olika provinserna att genom indirekta lagar avskära mongolernas invandring. — Den agrara lagstiftningen sysslade huvudsakligast med att reglera förhållandena mellan de stora jordbesittningarna, anlagda på boskapsskötsel, och de smärre nybyggena. Redan tidigt gjorde sig behovet av en enhetlig politik inom hela området gällande. Enings-problemet dominerade A:s historia under 1800-talets slut; behovet av gemensamhet i kommunikationer, tullar m. m. framkallade en stark rörelse för federation. Även en utrikespolitisk fråga, A:s ställning till den tyska kolonisationen i Stilla oceanen, framkallade en gemensam aktion från hela A., och man hänvände sig även till England ifråga om A:s försvar. Bland eningstankens förkämpar märkas sir Henry Parkes (se denne). Efter långa underhandlingar, särsk. livaktiga från 1891, och från 1897 förda inom en på G. Reids (se denne) initiativ bildad gemensam församling, beslöts med Englands gillande (1899—1900) de australiska staternas enande fr. o. m. 1901 till en gemensam stat, Commonwealth of Australia (Australiska statsförbundet). De australiska staternas inre politik under slutet av 1800-talet utmärktes vidare av långt gående radikala reformer och av arbetarpartiets (Labour party) framsteg, vars märkbaraste utslag var en storstrejk 1890. Den raska ekonomiska utveckling, som A. sedan guldfyndens dagar genomgått, torde ej ha många motstycken. — Litt.: E. Jenks, »A history of the Australasian colonies» (3 ed. 1912); T. A. Coghlan & T. T. Ewing, »The progress of Australasia in the 19th — 819 — — 820 —