AUTOMOBIL På de flesta moderna vagnar är bensintanken placerad längst bak under ramen (fig. 7: 18), varigenom tanken kan göras större, påfyllningen underlättas och eldfaran från motorn minskas. Tanken kommer då att ligga lägre än förgasaren. Transporten av bensin till förgasaren sker på de allra flesta vagnar enl. det s. k. vacuumsystemet, vilket schematiskt fram-ställes i fig. 10. Bensintanken (a) är försedd Fig. 10. Bensintransport enl. vacuumsystemet. med påfyllnadsskruv (b), luftrör (c) och en nivåvisare (d), vilken utvisar bensinkvantiteten i tanken. Röret (e) förbinder stora tanken med den s. k. vacuumtanken (f). Denna fungerar på följande sätt: luftförtunning (partiellt vacuum) uppstår i vacuumtanken, därigenom att röret (m) står i förbindelse med motorns insugningsrör (1). Enär atmosfärtryck råder i stora tanken (a), vilken står i förbindelse med yttre luften, pressas bensin upp i vacuumtanken genom röret (e). Då bensinnivån stigit till en viss höjd i vacuumtanken, avstänger en nålventil, som manövreras av en i bensinen flytande flottör, förbindelsen med insugnings-röret (1), och samtidigt öppnas medelst en annan ventil förbindelse med yttre luften. Härigenom förstöres vacuum i tanken och bensintillförseln slutar. Genom röret (k) rinner bensinen av sin egen tyngd ned till förgasaren (j). Då bensinen i vacuumtanken och därmed flottören sjunkit till en viss nivå, öppnas ånyo ventilen till röret (m) och ventilen till luften stänges, varigenom vacuum åter uppstår och bensin suges upp i tanken. Detta sker sålunda helt automatiskt, då motorn arbetar. För förgasning av tyngre bensin erfordras en viss grad av värme. Fördenskull finnes ofta en särskild varmluftanordning med förbindelse från det heta avgasröret till förgasarens luftinsugningsöppning ävensom en särskild vattenmantel omkr. förgasarens flottörrum för varmvattencirkulation från motorns heta kylvatten. Genom dessa anordningar avhjälpas de förgasningssvårigheter, som uppkomma vid kall och fuktig väderlek, särsk. då tung bensin användes. Insugningsluften till en bilförgasare för ofta med sig damm från landsvägen. Detta tränger in i oljan på cylinderväggarna och följer sedan oljan ned i oljesumpen och därifrån vidare till lagren, då oljan rundpumpas. Detta medför ökat slitage av motorn, och för att förhindra detta anordnas numera luftfilter framför förgasarens luft- och insugningsöpp-ning, varigenom luften renas. En bensinmotors effekt är direkt proportionell mot varvantalet, under förutsättning att medeltrycket i motorcylindern är konstant. För att få så stor kraftutveckling som möjligt av en motor med viss cylindervolym, måste därför varvantalet ökas i möjligaste mån. Då detta blir mycket högt, ernås emellertid ej full gasfyllning i cylindrarna, beroende på att in-loppsventilen öppnas under för kort tidsperiod. Medeltrycket sjunker därigenom, och den önskade effektökningen uteblir. För att övervinna denna svårighet har man på senare tid börjat använda kompressorer (se d. o.). Kompressorn, som vanl. är av centrifugaltyp och drives av motorn, insättes antingen mellan förgasaren och cylindrarna, varigenom gasen sålunda kommer att sugas från förgasaren och tryckas fram till cylindrarna, el. också kan den vara placerad framför förgasaren, då luften med hög hastighet pressas genom denna. I båda fallen ernås en mycket snabb gasfyllning av cylindrarna; genom anställda prov har det befunnits, att en motor med inkopplad kompressor lämnar mellan 30 och 50 % större effekt vid samma varvantal. Effektökning erhålles även vid lägre varvtal, och här finnes sålunda en god möjlighet till ökning av en motors accelerations- och backtagningsförmå-ga. Anordningen är ännu ej fullt utexperi-menterad och har hittills endast använts av ett fåtal bilfabrikanter på standardvagnar. Däremot har den fått stor användning på täv-lingsvagnar och torde, sedan den ytterligare fulländats, helt säkert ganska snart införas på alla bilar av högre kvalitet. Den i motorcylindern komprimerade bensin gasen bringas att explodera i rätt ögonblick genom antändning medelst en elektrisk gnista, som bildas mellan polerna på tändstiften. Den högspända elektriska ström, som härför erfordras, kan erhållas genom två olika tändnings-system, magnettändning el. batteritändning (se Förbränningsmotor). I förstnämda fallet alstras den högspända strömmen i en av motorn driven magnetapparat. I senare fallet erhålles lågspänd ström från en konstant elektricitetskälla och transformeras till högspänd i en tändihduktor. Elektricitetskällan utgöres numera alltid av en ackumulator (se Elektrisk ackumulator), som dessutom lämnar ström till start och belysning m. m. Ackumulatorns vanliga placering synes i fig. 8: 19. Bat-teritändningen är nu den allmännast förekom Uppslagsbok. II. 28 — 865 — — 866 —