BAADER B är den andra bokstaven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Det har fått sin form efter det grekiska beta, som återgår på ett semitiskt tecken (jfr hebr. beth, eg. tält, hus; se Alfabet). B uttalas i de flesta nyeuropeiska språk som i nysvenskan, d. v. s. som en tonande bilabial explosiva, bildad medelst läpparnas tillslutning och hastiga öppnande. I tyskan betecknar b även p-ljud, näml, i slutet av ord (Grab) och (liksom i svenskan) framför tonlöst medljud (gräbt). I spanskan uttalas det som ett med läpp mot läpp bildat v (Habana). — Det svenska b-ljudet i arvord (se d. o.) har flera källor. I början av ord går det tillbaka på in-doeuropeiskt bh, t. ex. (jag) bär (sanskr. bha'-rämi), broder (sanskr. bhrä'tä), vilket annars i nsv. i regel uppträder som v. Det indoeuro-peiska b-ljudet motsvaras däremot i sv. av p. E. Hqt. Fil. I logiken står B i regel som tecken för det logiska predikatet (det som utsäges om subjektet) i formler som: A är B, el. för subjektet i formel®: om A är, så är B, o. d. A-f N. Mat., se Matematiska tecken. Mus. Då tonen H sänkes en halv ton, kallas denna sålunda sänkta ton B. B är dessutom beteckning för själva det tecken i notskriften (b), varigenom angives, att en ton skall sänkas en halv ton. — I de romanska länderna användes beteckningen si bémol för tonen B, i England b flat, under det att däremot b (el. b sharp) är tonen H. Att ss. i England beteckna tonen H med namnet och bokstaven B är det ursprungliga. I de gamla normalskalorna A, B, C, D, E, F, G, A och D, E, F, G, A, B, C, D betyder B bl. a. just den nuv. tonen H. I notskriften betecknades då de nuv. H och B med tecknen f-, (b quadra'tum) och b (b ro-tu'ndum)-, vid hastig och slarvig avskrivning skrevs [j ofta och lästes till sist som H; beteckningen B bibehölls därefter i germanska länder blott för den nuv. tonen B. — Som sänkningstecken (b) fick bokstaven B först längre fram den bestämda funktion, som den innehar i våra dagar. Ända fram till början av 1700-talet betecknade ett b i notskriften både sänkning av en ton och upphävande av ett kors (^); dess betydelse berodde på det sammanhang, vari det förekom: om ingen höjning av samma ton förekom i närheten, betecknade ett b en vanlig sänkning av denna ton (t. ex. A med ett b framför är lika med tonen Ass); hade tonen A däremot strax förut höjts till Aiss (A med $), betydde ett senare uppträdande b framför tonen A blott ett upphävande av denna höjning (alltså tonen A, icke Ass). E. A. B el. b förekommer f. ö. i många förkort ningar, t. ex. för bonus el. bene (å latinska inskrifter), vid helgons namn för beatus (se d. o.), för bachelor (baccalaureus-, se B. D., B. C. L., B. A. m. fl.) och användes i en mängd beteckningar, t. ex. vid ordningsföljd (= det andra i ordningen. Jfr uttrycket »Den som sagt A, måste säga B»), för Stockholms län å bilar, som betyg vid svenska skolor o. s. v. W. N. B. A. [bi el], förkortning av bachelor of arts [bä'celar av äts], engelsk universitetsexamen, som ung. motsvarar vår fil. kand.-examen och avlägges efter 3 å 4 års studier. Jfr Baccalaureus. N. C. Ba, kemiskt tecken för grundämnet barium (se d. o.). Baade [bå'de], Knud Andreassen, norsk landskaps- och marinmålare (1808—79), elev av Eckersberg i Köpenhamn och sedan 1843 bosatt i Tyskland. I yngre år ägnade B. sig åt mytologiska motiv och porträtt men leddes av sin landsman J. C. Dahl, vars elev han blev, över till landskapsmåleriet. Sina motiv hämtade han ofta från det norska kustlandskapet och vann rykte särsk. för sina stämningsfulla månskensbilder i effektfull kolorit. G. V. Baader, Frans Xaver von, tysk filosof och teolog (1765—1841). Äkta romantisk mång-frestare började B. sin bana som läkare, ägnade sig därefter åt bergsvetenskapen och intog en framskjuten plats i det ämbetsverk, som ledde den bajerska bergshanteringen, samt blev slutl. 1826 prof, i spekulativ dogmatik i München. I sin spekulation först befruktad av Kants, Fichtes och Schellings tankar drogs B. efter hand, liksom inom fransk filosofi Saint-Martin (se denne), inom trollkretsen av Jacob Böhmes gudsmystik och utvecklade, trots sin aldrig uppgivna katolicism, i dennes anda en fantasifull. teosofisk världsförlossningslära, vilken nu — 1009 — — 1010 —