BABYLONIEN raeliterna var det jordens äldsta stad, där människorna blevo så förmätna, att de ville bygga ett torn ända upp till himmelen (se Babels torn). Någon särsk. hög ålder har dock B. ej; det grundades troligen i årh. närmast före år 2000 f. Kr. av en amoritisk folkvåg, som sköljde över Babylonien. Dess storhetstid började med den babyloniske konungen Hammu-rapi (1955—1913 f. Kr.; se denne och Babylonien). Efter det babyloniska rikets fall förblev B. under hela den assyriska perioden dock den andliga metropolen i tvåflodslandet. Under det nybabyloniska riket upplevde B. en glanstid som knappast sedan Hammurapis tid; den torde då ha varit en millionstad, och dess Isjtar-porten i Babylon. stadsmur var nära 2 sv. mil lång. Märkliga byggnader förskönade staden; de av Nebudka-nessar II anlagda s. k. hängande trädgårdarna räknades i antiken till världens sju underverk. Efter Babyloniens erövring av perserna blev B. huvudstaden i ett persiskt satrapi; då Alexander den store år 331 f. Kr. störtade det persiska riket, umgicks han med planer att än en gång upphöja B. till »världens härskarinna» och göra det till huvudstad i sitt väldiga rike; hans förtidiga död, som inträffade just i B., omintetgjorde alla dessa planer. Sedan förföll staden ganska snabbt; då den romerske kejsaren Trajanus år 115 e. Kr. gjorde ett fälttåg i dessa trakter, fann han endast några torftiga rester kvar. I våra dagar ha framgångsrika grävningar företagits i B:s ruinhögar av det tyska Orientsällskapet. — Litt: R. Kol- dewey, »Das wiedererstehende Babylon» (1914); H. Winckler, »Geschichte der Stadt Babylon» (1904); E. Briem, »Kultur och religion i Babylonien och Assyrien» (1926). Efr. B. Babylonien, ett av världens äldsta kulturländer, beläget omkr. floderna Eufrat och Tigris, n. om Persiska viken. Namnet B. uppkom först jämförelsevis sent, då landet blivit en persisk prov.; i äldsta tider kallades den s. delen av landet Sumer och den n. Akkad. De klassiska författarna kallade ofta B. Mesopotamien, ehuru denna benämning närmast avsåg Assyrien. S. om B. utmed Persiska viken låg Kaldéa, vilket namn även kommit att beteckna B., så att »kaldéer», i sht i forntiden, var synonymt med »babylonier». Av grannfolken kallades B. i forntiden San’ar (i G. T. felaktigt läst Sinear); ett annat, även i G. T. ofta förekommande namn var Aram-naharaim, »tvåflodslandet», vilket framhäver Eufrats och Tigris’ betydelse för landet. Land och folk. B. består av stora alluvial-slätter, som till största delen äro ganska ofruktbara. Endast trakterna omkr. de båda floderna utmärkas — vilket i sht var fallet i forntiden — av stor fruktbarhet. Då snömassorna i de armeniska bergen, där Eufrat och Tigris ha sina källor, på våren smälta, ökas flodernas vattenmängd i så hög grad, att vattnet gjutes ut över de närliggande trakterna och kvar-lämnar vid sitt tillbakasjunkande en fruktbar gyttja. I forntiden kvarhöll man genom ett vittutgrenat kanalsystem en myckenhet vatten, vilket jämte den starka hettan alstrade rika skördar. — Då vår kunskap om B. börjar (4:e årtusendet f. Kr.), beboddes B. av tvenne från varandra helt skilda folk: sumererna i s. och semiterna el., ss. de själva kallade sig, akka-derna i n. Av dessa stodo de förra på en högre kulturell ståndpunkt; det är sumererna, som äro de egentliga skaparna av den babyloniska kulturen. De ha uppfunnit skrivkonsten och satt sin prägel på de religiösa och kosmologiska föreställningarna. Arvet från dem bevarades med stor pietet av semiterna: långt efter det att sumererna dött ut som folk, ljöd det sumeriska språket ss. kultspråk i de babyloniska templen, och vetenskapliga och religiösa texter avfattades tiderna igenom på sumeriska. — Varifrån sumererna kommit, vilken ras de tillhört och när de slagit sig ned i B., vet man ej. Folktypen avviker betydligt från den semitiska. De synas ha varit småväxta, med ovanligt kort hals, spetsig, smal näsa med rak rygg och små näsborrar. Munnen är liten, underkäken kort och den kantiga hakan skjuter skarpt fram, ögonen äro sneda som hos mongolerna, pannan är låg och går — 1027 — — 1028 —