BAGDADBANAN lar, mattor, silke, bomull och lädervaror) uppgick 1921 till 69,877,952 rupier. Importen uppgick s. å. till 97,044,333 rupier, varav hälften bomullsvaror; en del reexporteras till Persien. W. P-n. Historia. På en troligen redan långt före Kristi födelse bebyggd plats, där vid tiden för arabernas erövring en kristen by med ett kloster var belägen vid namn Baghdad, grundade den abbasidiske kalifen al-Mansur 762 sin nya huvudstad Madinat as-saläm, »Fridens stad», vilket namn dock inom kort åter fick vika för Baghdad, som i Europa under medeltiden ofta förväxlats med Babel el. återgivits med »Bal-dacco» (jfr Baldakin). Staden hade urspr. va-vit avsedd att uteslutande vara säte för regering och hov men hade redan under al-Mansur dragit till sig en mycket stor hantverkar- och köpmansbefolkning. Dennes efterträdare al-Mahdi utvidgade den till att även omfatta ett område ö. om Tigris, dit under följande årh. stadens tyngdpunkt förlädes. B. var, med ett avbrott på 55 år (837—892), det abbasidiska kalifatets huvudstad ända till 1258, då staden erövrades av mongolerna under Hulagu och kalifatet flyttades till Egypten. Sin högsta blomstring nådde B. dels under abbasidernas glanstid, Harun ar-Raschids B., bekant från »Tusen och en natt», dels på 1000-talet under de kraftfulla seldjukernas regim. Stadens folkmängd uppgives då till 2 mill., och 100,000 moskéer och 60,000 badhus skola ha funnits där. Kalifen al-Mamun (d. 833) gjorde B. till medelpunkten för arabisk vetenskap, litteratur och konst, och dess hegemoni befästes genom den högskola, som där grundades 1065 av ve-siren Nisam al-Mulk. Efter mongolernas erövring var B. en tid i djalairidernas händer, erövrades två gånger av Timur, 1392 och 1401, varvid det grundligt förstördes. Turkmenerna ägde staden till 1509, då perserna intogo den för att redan 1534 förlora den till osmanerna; i dessas rike var B. med undantag för 1623 —38, då det innehades av perserna, ända till världskriget huvudstad i vilajetet med samma namn. — Litt.: R. Coke, »Baghdad, the city of peace» (1927). G. O-r. Under världskriget var B. engelsmännens förnämsta mål på den mesopotamiska krigsskådeplatsen. De hade den betydelsefulla muhammedanska metropolen inom räckhåll redan i slutet av 1915 men blevo tillbakaslagna vid Kte-sifon (22/u) och fattade därefter posto vid Kut-el-Amara, 14 mil längre ned vid Tigris. Följande år led England en ännu allvarligare motgång, då Kut-el-Amara med över 9,000 man (20/4) föll i turkarnas händer. Efter energiska förberedelser voro emellertid de engelska opera tionerna åter i full gång från slutet av s. å., numera under ledning av general Maude. 2lls 1917 föll Kut-el-Amara och 10/3 s. å. B. i hans händer. En ny framgång vid Eufrat i sept. omintetgjorde turkarnas försök att återtaga B. — Det skedda hade stor betydelse för Englands ställning i Levanten och betecknade en allvarlig remna i det turkiska väldet. T. H-m. Bagdadbanan kallas den till största delen färdigbyggda järnväg, som går från Bosporen genom Mindre Asien och Mesopotamien över Bagdad till Persiska viken. Redan 1857 framfördes ett engelskt förslag att genom järnväg förbinda Medelhavet med Persiska viken. Detta kom ej till utförande, huvudsaki. beroende på Suezkanalens tillkomst (1869). Då Konstanti-nopel år 1888 erhöll direkt järnvägsförbindelse med Europas huvudstäder, ökades intresset för förslaget. Samma år inköpte ett konsortium med Deutsche Bank i spetsen den av turkarna själva år 1873 färdigbyggda banan från Haidar-Pacha, en förstad till Konstantinopel på den asiatiska kusten, till Ismid (92 km.). Hösten 1888 beviljade den för järnvägsbyggnader livligt intresserade sultan Abd-uI-Hamid konsortiet koncession på en bana Ismid-Angora (476 km.). Äret efter denna sträckas färdigbyggande (1893) erhöll det av konsortiet bildade »Anatolische Eisenbahngesellschaft» koncession på den 384 km. långa linjen Angora-Kaisarije, som dock återkallades genom ryskt ingripande. I stället beviljades byggandet av en linje från Eski She-hir (ung. mitt emellan Haidar-Pacha och Angöra) till Konia. Denna blev färdig 1896. Den sammanlagt 750 km. långa järnvägen Haidar-Pacha—Konia kallas vanl. den anatoliska. Är 1903 erhöll det 1898 av finansiella och politiska skäl bildade tysk-franska »Baghdad-Bahn-Gesellschaft» koncession på banans vidareförande över Taurusbergen till Adana, genom Amanusbergen till Aleppo, därifrån i en båge över Nissibin till Mosul, vidare längs Tigris, över Bagdad och längs Eufrat ned mot Persiska viken. Det omedelbart igångsatta arbetet skulle emellertid snart stöta på svåra hinder. För att kunna passera Taurusbergen måste man bygga ett 70-tal tunnlar, av vilka den längsta är 3,5 km. Här når banan även sin högsta punkt, 1,493 m. ö. h. Efter att ha passerat de fruktbara slätterna kring Adana fördes banan av strategiska skäl genom Amanusbergen, vars utlöpare Gjaur Daghy passeras i en 5,5 km. lång tunnel. För att erhålla förbindelse med Hidjazbanan (se d. o.) fördes banan åt s. o. ned till Aleppo. Sedan Eufrat överbroats vid Jerablus och därmed de största naturhindren i banans väg övervunnits, hade man hunnit ett 100-tal km. åt ö., då världskriget utbröt. På —• 1093 — — 1094 —