BAKTERIOLOGI Spridningen kan även utföras på ytan av redan stelnat substrat. Förutsättningen för att man verkligen skall erhålla renkulturer är givetvis, att kolonien vuxit fram ur en enda bakterie och ej av en sammangyttring av flera, vilket kan vara svårt el. omöjligt att kontrollera. Det enda verkligt säkra sättet att erhålla en renkultur är därför att anlägga en s. k. encellskultur, varvid man under mikroskopet kontrollerar, att en enda, väl isolerad bakterie kommer till användning för renkulturens anläggande. Den vanligaste härför använda metoden är Burris s. k. tuschmetod (se d. o.), men även andra finnas, mestadels dock erfordrande rätt komplicerad apparatur. För att odla anaeroba bakterier (om dessa, se Bakterier) använder man sig av olika metoder. Om man genom kokning har utdrivit luften ur substratet och strax därefter odlar, kunna ett flertal anaeroba bakterier växa, åtminstone på djupet av substratet, i sht om man hindrar luftens tillträde genom att överskikta ytan med steril paraffin el. dyl. Man kan vidare avlägsna luften medelst luftpump och ev. ersätta den med en för de anaeroba bakterierna indifferent gas, t. ex. vätgas. En ofta använd metod är att absorbera syrgasen medelst pyrogallol och kalilut. Färska, sterila organstycken kunna göra samma tjänst. Genom att i samma kulturkärl odla obligat aeroba bakterier, som förbruka svrgasen, kan man erhålla god växt av anaeroba bakterier. Koloniernas utseende är av stor betydelse, då det gäller att skilja olika bakteriearter från varandra, i det att de olika arterna ofta växa med för blotta ögat el. vid svag förstoring karakteristiskt utseende på kolonierna. Man begagnar sig härvid av dessas form, storlek, färg, genomskinlighet, konsistens m. m. Vissa bakterier smälta gelatin vid rumstemperatur, andra ej. En del bakteriers förmåga att klyva i substratet befintliga sockerarter under gasbildning nyttjas i differentialdiagnostiskt syfte, likaså deras förmåga att bilda syra, som kan påvisas medelst till substratet satta indikatorer. Ett stort rum intager inom b. djurförsöket. I vissa fall, då man ej med mikroskop el. i kultur lyckats påvisa smittoämne, kan man, om man sprutar materialet på lämpliga försöksdjur, hos dessa efter en viss tid påvisa för infektionen karakteristiska förändringar. Sålunda erhåller man, om man på marsvin sprutar tuberkulöst material, i vilket man ej mikroskopiskt kunnat påvisa tuberkel-baciller, efter en tid karakteristiska tuberku-lösa förändringar, i vilka tuberkelbaciller kunna påvisas. I vissa fall, då en sjukdoms-alstrande bakterie förekommer tillsammans med andra, ej patogena, kan man genom ympning på djur isolera de patogena bakterierna från de andra. Vissa smittoämnen kunna över huvud ej odlas utanför den levande organismen. I dessa fall kan man likväl genom ympning på djur hålla dem i levande kultur, ofta under lång tid genom upprepade djurpassager. Nedan lämnas en översikt av de vanligaste sjukdomsalstrande bakterierna hos människan, varvid den vanliga indelningen i kokker, baciller och spiriller är bibehållen, samt en kort redogörelse för spirochaeterna och de filtrer-bara smittoämnena. Kokker. Till de vanliga sår- och varbakte-riema höra stafylokokkerna och streptokokkerna. Av de förra finnas ett flertal för människan helt ofarliga saprofyter. De sjukdomsalstrande arterna benämnas ofta i motsats till dessa pyokokker. Stafylokokkerna växa yppigt på de vanliga substraten. De avsöndra ett proteolytiskt ferment, som smälter gelatin. De synas i mikroskopet ligga grupperade i druvklasformiga hopar, varav namnet. De färgas lätt av anilinfärger och äro grampositiva. De bilda vid närvaro av syrgas pigment, efter vilkets färg man skiljer mellan Staphylo-co'ccus pyo'genes äureus, citreus och albus. Stafylokokkerna avsöndra gifter, av vilka sta-fylolysinet åstadkommer hemolys (se d. o.) av de röda blodkropparna och leukocidinet upplöser de vita blodkropparna. Dessutom innehåller bakteriekroppen gifter, som verka retande och inflammerande på kroppens vävnader. Stafylokokkinfektion kan hos människan föra till ett flertal olika inflammatoriska processer. Den vanligaste orsaken till varbildning i sår utgöres av stafylokokkinfektion, som även kan framkalla varbildning i olika körtlar och organ och förorsaka allmän blodförgiftning, ej sällan i anslutning till barn-sängsfeber. Ofta finnas stafylokokkerna i tillblandning vid andra infektioner, ss. tuberkulos och difteri. Vid stafylokokkinfektioner bildas antikroppar, och man kan till en viss grad immunisera djur mot dessa bakterier. Terapeutiskt kan man i vissa fall se god nytta av vaccinering med dödade stafylokokker, medan man knappast sett någon effekt av antistafylo-kokkserum. Streptokokkerna växa i längre el. kortare kedjor. De växa sparsamt på vanliga, konstgjorda substrat, bäst vid tillsats av blod el. ascites. De färgas lätt av anilinfärger och äro i allm. grampositiva. De för människan patogena streptokokkerna äro aeroba. Differentiering av olika streptokokkstammar har ofta försökts, men någon enighet i denna fråga har ej uppnåtts. Oftast klassificeras de efter sin — 1151 — — 1152 —