BALT1SCHP0RT Baltimorefåglar. är en livlig, över ö. delarna av Nordamerika utbredd fågel av en stares storlek. Färgen är svart med undersida, övergump och ving-täckare orangeröda. På gr. av sin vackra fjäderdräkt hålles b. liksom en del andra till släktet hörande arter ofta i fångenskap. H. B-n. Baltischport, Baltisk i, stad i n. v. Estland vid Finska viken; 1,053 inv. (1922). B. har god, isfri hamn, som numera är frihamn. Fiske. Järnväg till Reval. M. P. Baltiska havet, en först hos Adam av Bremen (efter den av Plinius omnämnda ön Baltia) förekommande benämning på Östersjön (Mare Balticum). Se Östersjön och Bält. Baltiska issjön är benämning på den vattensamling, som utmärker det stadium i Östersjöns senglaciala historia, då smältvattnet från den tillbakaskridande yngre baltiska isströmmen (se d. o.) bildade en insjö i s. delen av Östersjöbäckenet, innan Östersjön genom tappning vid Billingens nordända över mellersta Sverige erhöll förbindelse med Kattegatt. Se Senglacial tid. K. A. G. Baltiska isströmmen. Den nordeuropeiska inlandsisen har under olika skeden haft olika utbredning; de olika istäckena ha benämnts isströmmar. Man har konstaterat tre olika skeden av utbredning hos inlandsisen, åtskilda av perioder av tillbakaryckande, interglacialtider (se d. o.), näml, en äldre b- i-, en meridian-isström och en yngre b. i. Meridianisström-men rörde sig radialt från nedisningens centrum i n. Skandinavien, inedan de baltiska is strömmarna följde Östersjöns dalgång och hade mindre utbredning än meridianisströmmen. Den yngre b. i. betecknar istäckets definitiva tillbakaskridande från Skandinavien och ha» kunnat studeras mera i detalj än de äldre is strömmarna. Se Kvartärperioden. K. A. G. Baltiska landhöjden el. landryggen. Den yngre baltiska isströmmen (se d. o.) hade under sitt tillbakaskridande åtskilliga stadier av stillastående, vilka i terrängen märkas genom ett kuperat, på insjöar rikt landskap, som mot n. gränsar till moränslätter och i s. mot hedlandskap och sandslätter, ö. och s. om Östersjön kan ett dylikt landskap följas från ö. Lettland över Vilna-området till östpreussen, över Pommern och Mecklenburg till Schles-wig-Holstein. Landhöjdens sträcka i Pommern och Mecklenburg är särsk. rik på sjöar och har därför benämnts baltiska sjöplatån (die baltische Seenplatte). K. A. G. Baltiska provinserna el. Östersjöprovinserna, se Estland, Lettland och Litauen. Baltiska sjöplatån, se Baltiska landhöjden. Baltiska skölden, benämning på det väsentligen av urberg bestående fastland, som sedan urgammal tid funnits i n. Europa; numera kallas det Fennoskandia (se d. o.). K. A. G. Baltiska språk kallas numera allmänt i språkvetenskapen den indoeuropeiska språkfamilj, till vilken litauiskan och lettiskan höra. Grenar av samma språkstam voro den på 1600-talet utdöda preussiskan (vanl. kallad »forn-preussiskan») samt den ännu tidigare försvunna jatvingiskan, den förra bevarad i ett fåtal texter, den senare blott i ortnamn och enstaka i protokoll upptecknade glosor. Enl. vissa forskares åsikt var även kuriskan ett baltiskt tungomål. I äldre tid har det baltiska språkområdet sträckt sig betydligt längre ål ö., än nu är fallet. De baltiska språken äro närmast besläktade med de slaviska. Agr. Baltiska utställningen för Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland ägde rum i Malmö 16/5—4/io 1914. De svenska byggnaderna, efter ritningar av arkitekt Ferd. Boberg, voro uppförda i »baltisk stil» med trappgavlar, röda tegeltak och vitmenade väggar, allt inramat i lummig grönska. Utställningens hela areal utgjorde 490,000 kvm., därav byggnader 106,000 kvm. I industriutställningen deltogo 1,724 utställare, därav 983 svenska (bland dem en mängd kollektivutställningar). I gemensam konsthall exponerades 3,543 konstverk av i allt 563 utställare, därav 266 svenska. Utställningen, som trots det under densamma utbrytande världskriget genomfördes lyckligt, blev — 1231 — — 1232 —