BANTUSPRÄK nuv. bebyggelseområden förefaller oomtvistligt; som utgångspunkt för utvandringen torde med största säkerhet kunna sättas den stora negerfolkreservoaren i Sudan och Västafrika s. om Sahara. Rörande de utvandrande stammarnas antropologiska karaktär har man länge tänkt sig en korsning mellan hamitiska och negertyper. Denna teori synes emellertid sakna säkra hållpunkter. Den utgår från banturasens nu föreliggande antropologiska typ, en sekundär företeelse, uppkommen genom sammansmältning av olikartade, men med likriktade utvecklingstendenser utrustade rastyper. Då därtill kommer, att kända fall av korsning mellan hamit och neger el. omvänt icke synas ge upphov till de för b. karakteristiska egenskaperna, bör man antagl. utgå ifrån, att ban-tutypen till sitt ursprung är av ren negertyp. Däremot kan icke, vad östbantufolken beträffar, bestridas, att en uppblandning ägt rum med hamitiskt blod. Banturasens utbredning över Central- och Sydafrika torde vara jämförelsevis sen; den har i vissa fall t. o. m. försiggått först i historisk tid. Denna del av den afrikanska kontinenten synes förut, särsk. vad de centrala urskogsområdena beträffar, ha bebotts av dvärgfolk (se Dvärgfolk, Batua) av' mer el. mindre utpräglad karaktär och måhända tillhörande flera antropologiska grupper. Längs västkusten torde negroida stammar av från de i b. ingående raselementen skiljaktig karaktär ha haft sitt utbredningsområde. I Östafrika tycks däremot före bantuexpansionen en utbredning av hamitiska element ha ägt rum, vid vilkas sammansmältning med bantuinvandrarna en betydande typförskjutning ägt rum. Likaså ha de västligaste bantufolken undergått en viss typförskjutning genom korsning med den tidigare negerbefolkningen. Däremot synes icke kontakten mellan bantustammar och dvärgfolk ha medfört någon typförskjutning för de förras vidkommande. Trots den ursprungliga typolikheten och den senare rasblandningen ha dock de olika raselementens särskilda egenskaper tenderat till utvecklandet av en i stort sett enhetlig typ, utmärkt av utpräglad långskallighet av hypsiste-nokefal typ, starkt framträdande ögonbrynsbå-gar, stark framskjutning av kindknotor, läppar och underkäke, starkt utskjutande och täml. bred näsa med flack näsrot, täml. svag beklädnad av ulligt, gråsvart, något grovt hår, mörk hudfärg i ett flertal olika nyanser samt på samma gång kraftig och smidig kroppsbyggnad. Dock är bantutypen, i överensstämmelse med dess uppkomst (jfr ovan), icke något mot övriga negertyper avgränsat helt, även om de se-nares utveckling i stort sett gått än i riktning mot starkare framhävande av i bantutypen in gående drag, än tenderat till utvecklandet av med densamma icke överensstämmande egenskaper. Tendensen till antropologisk enhetlighet motsvaras av en liknande tendens i etnogra,-fiskt-kulturellt avseende; även i detta fall kunna skiljaktigheter spåras mellan öst- och västbantu, som nog icke enbart äro att förklara ur de olikartade yttre förhållandena. Hos östbantu spelar sålunda boskapsskötseln i jämförelse med åkerbruket den vida övervägande rollen, hos västbantu tvärtom. Materialet till klädedräkten består hos östbantu till största delen av skinn, hos västbantu av bark el. rafiafibrer. Bostäderna utgöras hos östbantu av bikup- el. kägel-takshyddor, hos västbantu av det fyrkantiga gavelhuset med sadeltak. Utpräglad är skillnaden på det religiösa området. Medan de religiösa föreställningarna hos östbantu domineras av ankulten, förhärskar hos västbantu feti-schism och animism; gemensam är föreställningen om en i urtiden verkande skapande makt. — Bantufolken sönderfalla icke i mindre, skarpt avgränsade antropologiska grupper; även en rent geografisk indelning i sådana möter stora svårigheter. Antropologiskt kunna tre typmodifikationer el. grupper uppvisas (jfr ovan): östbantugruppen, till vilken då höra bantufolken i det egentliga Östafrika, i s. ö. Afrika, med ett sammanfattande namn ofta kallade kaffrer, de till dessa sig anslutande betsjuana-folken, hererö i s. v. Afrika och bantustammar-na kring Sambesi, centralbantugruppen, omfattande bantustammarna i trakten kring de stora sjöarna, Kongostaten och Angola, samt väst-bantugruppen, huvudsaki. bestående av bantustammar i Franska Kamerun, därjämte smärre stammar i v. Kongostaten och n. v. Angola. — Litt.: S. M. Molema, »The Bantu» (1921). C. F. Bantuspråk. De av bantufolk (se Bantu} talade språken utgöra såväl språkligt som geografiskt en väl avgränsad språkgrupp; med undantag av de afrikanska dvärgarnas språk, negrillospråken, och det dessa närstående San-dawe-språket i Östafrika, höra till b. samtliga i Central- och Sydafrika talade negerspråk. Principiella överensstämmelser med b. visa ett antal vid Senegal, nedre Niger och Benue samt i Kamerun och Franska Kongo talade språk, likaså en liten grupp negerspråk i Kordofan. Dessa utgöra de s. k. semi-bantu el. bantuida språken. B:s ursprungliga område torde ha varit Central- och Syd-Sudan; de ha därifrån, tillbakaträngda av stammar, som tillhört andra språkgrupper, utbrett sig över dels Central- och Sydafrika, dels Guinea-kusten, varvid Senegal-gruppen avskilts från de övriga genom ett bälte till annan språkgrupp hörande stammar, under — 35 — — 36 —-