BARKDJUR parningskammare utgående, av honan utgrävda modergångar och talrika, vinkelrätt från dessa utgående, raka el. slingrande larvgångar, som sluta i en utvidgad puppkammare. Döda träd angripas icke; vanl. torde också fullt friska träd skonas; oftast är det därför träd, som av andra orsaker fått sin livskraft nedsatt, som falla offer för larvernas angrepp. Ännu svårare skada än larverna kunna stundom de fullbildade skalbaggarna åstadkomma genom angrepp på yngre och friskare växtdelar. De viktigaste underfamiljerna äro Scoly-tinæ och Ipinæ. Till den förra höra de s. k. splintborrarna, som bl. a. ha ovanifrån fullt tydligt huvud och slät halssköld. Larverna leva i lövträd. Björksplintborren, Scoly'tus ratzebu'rgi, åstadkommer i björk en lodrät modergång med talrika, tättställda larvgångar i splinten. Den förra markeras på utsidan av barken av en lodrät rad runda hål, som åstadkommits av hannarna. I ek lever eksplintbor-ren, S. intrica'tus. De till underfam. Ipi'næ hörande arterna ha stundom huvudet dolt av halsskölden, som ofta framtill är kornig, och täckvingarna vid spetsen starkt sluttande med flack utplatt-ning. Hit höra ett 50-tal arter. Märgborrarna, den större, Blasto'phagus pinipe'rda, och den mindre, B. minor, leva huvudsaki. i tall, den förra bildande enkla, lodräta, den senare vågräta, tvågreniga modergångar. Större skada än larverna förorsaka de unga skalbaggarna, som angripa och urholka unga skott, vilkas ved och märg förtäras. Svarta tall-bastborren, Hylastes ater, lever ss. larv hu-vudsakl. i tallstubbar, men de unga skalbaggarna angripa unga tallplantor, som de uräta på samma sätt som märgborrarna. Askbastborren, Leperisfnus fraxini, åstadkommer i ask vågräta, 2-greniga modergångar med tätt och regelbundet ställda, hu-vudsakl. i basten belägna larvgångar. De fullbildade skalbaggarna angripa de yngre Attatandade barkborren. Ips typhographus. Äskbastborrens gångsystem under askbark. skotten i askkronan. Av släktet Ips (To'mi-cus) äro flera arter allmänna. Deras gångsystem avvika från de föregåendes därigenom, att modergångarna till växlande antal utgå från en av hannen åstadkommen parningskammare. Allmännast äro åt-tatandade barkborren, Ips typhographus, och tolvtan-dade barkborren, I. sexden-ta'tus. Båda anlägga lodräta modergångar, den förra i gran-, den senare i tallstammar. Den sextandade barkborren, Pityo'genes chalcogra'phus, bildar i granstammar stjärnformiga gångsystem, vanl. i samma träd som åltatandade barkborren. — Till samma underfam. höra också de s. k. vedborrarna, vilkas gångsystem, olikt de föregåendes, icke äro belägna i vedens yta utan i dess inre, varigenom träets värde kan avsevärt minskas. Hit höra bl. a. randiga vedborren, Xylo'terus linea'tus, som angriper barrträden, och husved-borren, X. dome'sticus, som lever i ett flertal olika lövträd. På gr. av levnadssättet benämnas de även ambrosiabaggar (se d. o.). E. W-n. Barkbrand, en fysiologisk sjukdom hos fruktträd, lönn, ask, lind, avenbok m. fl., vilken kännetecknas därav alt barken lossnar på den mot s. till s. v. vettande sidan av stammen. Skadan uppkommer lättast på våren, då stark solbelysning under dagen och därav följande stark uppvärmning av stammen ofta omväxlar med kraftig avkylning under natten. Svårast angripas träd, som tidigare vuxit i skugga men genom solskyddets borttagande plötsligt bli utsatta för direkt solljus. Understundom kan skadan vara så stark, att veden under den sön-derbrustna barken förtorkar ända in till märgen. Kallusbildning med åtföljande läkning av såren uppkommer sällan. H-nd. Barkbröd har sedan urminnes tider och ända in på 1800-talet bakats under niissväxtår. Barken av tall — även gran och lövträd användes understundom — avskavdes med ett skarpt järn, varefter den inre barken avtogs och hängdes att torka. När den blivit torr, tröskades den med slaga och maldes. Detta barkmjöl blandades med råg- el. kornmjöl och bakades till bröd. I. N-y. Barkdjur el. Stellers sjöko, ett utdött sirendjur (se d. o.). — 93 — — 94 — Björkbark med hål av björksplintborren.