BELGIEN gressister och doktrinära) kunde katolikerna för vissa perioder (se ovan) erövra majoriteten; ss. deras ledare framträdde framför allt Malou (se denne). Under en sådan maktperiod genomförde de sänkning av census vid kommunalval och införande av flamska ss. officiellt språk i de flamska distrikten (1873). Inemot • 1870-talets slut växte partistriden. En skollag i liberal anda 1879 möttes av våldsamt motstånd från prästerskapets sida, och de diplomatiska förbindelserna mellan B. och påvestolen avbrötos 1880. De stora kostnader, som skollagens genomförande krävde, uppväckte stort missnöje. Då därtill det liberala partiet efter en tids enighet 1881 splittrades på rösträttsfrågan, vunno katolikerna 1884 års val. En långvarig katolsk maktperiod, som sträckte sig ända till 1919, inleddes. — De första årtiondena av denna period utmärktes av det socialistiska arbetarpartiets uppväxt till politisk maktfaktor. Bildat 1885 genom sammanslutning av tidigare grundade organisationer blev det efter 1896 det viktigaste oppositionspartiet, vilket, oftast i samförstånd, stundom t. o. m. i valkartell med det liberala partiet, bekämpade det inbördes splittrade kleri-kala partiet; inom detta har en grupp, den kristligt demokratiska — stödd på de katolska arbetarorganisationerna — alltid intagit en självständig ställning och stundom t. o. m. utgjort ett eget parti, som gått samman med oppositionen. De brännande frågorna voro rösträttsfrågan, försvarsfrågan och den flamska frågan. Den förstnämnda orsakade under årtionden ett upprört politiskt liv i B. med politiska storstrejker och oroligheter. 1893—94 nådde den efter svåra strider genom den s. k. Nyssenskompro-missen en lösning enl. linjen allmän och graderad rösträtt: medborgare, som uppfyllde vissa villkor, erhöllo två, högst tre röster. 1899 infördes det proportionella valsystemet. Naturligtvis tillfredsställde denna lösning ej B:s radikala element; deras kamp för lika rösträtt medförde under denna period dock intet resultat. — Även försvarsfrågan visade sig svårlöst. Endast långsamt fortskred trots Leopold II:s iver arbetet på försvarets utveckling, och först 1909 genomfördes i princip den allmänna värnplikten. Sådana övergångsbestämmelser voro dock fogade till beslutet, att armén först 1917 skulle uppnått sin fulla styrka. — Den flamska rörelsen, som 1873 genomdrivit det flamska språket ss. officiellt i de flamska länderna, fortsatte under det katolska partiets maktperiod, i mycket understödd av detta parti, som just i de flamska provinserna hade sina pålitligaste anhängare. 1898 blev kun skap i båda språken obligatorisk för ämbetsmän i hela B.; ytterligare segrar kunde inregistreras av flamländarna genom lagar 1910— 14, som reglerade språkens ställning i skolor och här. Den flamska rörelsen framkallade emellertid en motrörelse bland B:s valloner, vilka mer än flamländarna missgynnades av tvåspråkigheten och vilka betraktade B:s flamska element ss. ett hinder för genomförandet av sina mera avancerade kulturella och politiska ideal. De bildade en Assemblée wallonne (se d. o.) och krävde administrativ skilsmässa mellan de olika språkområdena. Oberoende av det upprörda politiska livet fortskred B:s ekonomiska blomstring. Jordbruket — i stora delar av landet huvudnäringen — blomstrade, sedan o. 1900 understött av böndernas allt kraftigare ekonomiska organisationer. Även industrien gick framåt, sedan en kortvarig depression till följd av förlusten av den holländska marknaden övervunnits. På samma sätt drabbades sjöfarten på Antwerpen omedelbart efter B:s skilsmässa från Holland av de tullar, som enl. överenskommelsen Holland ägde att upplaga vid Scheldes mynning. 1863 friköpte sig B. från dessa, och Antwerpen blev — trots frånvaron av en nationell handelsflotta — en betydande sjöstad. Utvecklingen belyses av följande siffror: 1840 anlöptes dess hamn av fartyg om 24,000 ton, 1898 av fartyg om 6,500,000, 1913 av fartyg om över 25,000,000. — Jämsides med detta uppsving på olika områden gick en rask befolkningsökning: B:s befolkning uppskattas 1831 till 4,000,000, 1870 till 5,000,000 och 1911 till 7,500,000. Till följd av detta uppsving var det för B. betydelsefullt, att dess konungar Leopold I och Leopold II hyste planer på kolonialföretag; av dessa blev dock endast Kongosta-ten (se d. o.) verklighet. 1908 avträddes den till B. och erhöll namnet Belgiska Kongo (se d. o.). B. under och efter världskriget (efter 1914). Det var ett ekonomiskt blomstrande men politiskt söndrat och i militärt avseende oförberett land, till vilket den tyska regeringen 2/s 1914 ställde sitt ultimatum med krav om fritt genomtåg för sina trupper. Icke desto mindre avböjdes detsamma. B. mobiliserade och bjöd den inkräktande fienden motstånd (se Världskriget). I motståndet togo på sina håll även civila del, vilket ledde till blodiga massbestraffningar från tyskarnas sida. Inom kort var hela B. med undantag av s. v. Flandern i tyskarnas händer och styrdes under ockupationstiden av generalguvernörer (v. der Goltz, v. Bissing och v. Falkenhausen). Landets lokala självstyrelse undertrycktes, — 457 — — 458 —