BELGIEN de intellektuella. De protestantiska samfunden, som ej alltid befordrat varandras intressen, ha dock sedan åtskilliga år tillbaka lyckats åstadkomma arbetsgemenskap och en gemensam sammanslutning. Anglikanska kyrkan har även ett av staten erkänt, mindre samfund. Mot den katolska klerikalismen har från såväl liberalismen som socialismen riktats åtskillig opposition, som ofta fått direkt antireligiösa former. Av sekter finnas frälsningsarmén, som driver ett omfattande socialt arbete, adventister, baptister o. a. Någon konfessionell statistik föres ej från statens sida utom ang. prästerskapet: 1922 utgjorde det romersk-katolska prästerskapet nära 6,000, medan siffran för det evangeliska prästerskapet endast uppgick till o. 30. S. N. Undervisning. Den vetenskapliga utbildningen tillgodoses av ett flertal univ., Louvain (grundat 1426, från 1835 under katolsk ledning, studentantalet [1926—27] 3,394; s. å. avses även för följande univ.), Gand (grundat 1816, studentantal 1,619), Liège (grundat 1817, studentantal 2,294), Bryssel (grundat 1834, studentantal o 2,000). Gand och Liège äro statsuniv. Dessutom finnas flera högre anstalter för fackutbildning, av staten understödda handelshögskolor, lantbruks- och veterinärinstitut, tekniska högskolor o. d., vidare märkas kungl. konst-akad. i Antwerpen, musikkonservatorier, militär- och navigationsskolor. Den undervisning, som ung. motsvarar vår läroverks- och elemen-tarskoleutbildning (enseignement mogen) meddelas i athénées rogaux, collèges och écoles mogennes. Lärare för de två förra skolformerna utbildas vid univ., för écoles mogennes vid écoles normales de 1’état. Sedan 1914 är folkundervisningen (enseignement primaire) obligatorisk och meddelas i écoles primaires communales; i écoles gardiennes gives förberedande småbarnsundervisning, och écoles d’a-dultes utgöra fortsättningsskolor för dem, som genomgått écoles primaires. Vidare finnes en mängd helt privata skolor, till större delen under katolsk ledning. S. N. Tidningspress. B. fick sin första tidn., när typografen Abraham Verhoeven i Antwerpen 1605 erhöll privilegium att trycka »Nieuwe Tij-dinghen». Så småningom startades en fransk tidn. i Bryssel och en flamländsk i Gent. På 1700-talet utgåvos från B. en rad viktiga oppositionellt hållna tidningar av franska publicister (»Journal encyclopédique», 1756—93, av P. Rousseau, »Annales politiques», 1778—80, av Linguet, »Journal generale de 1’Europe», 1785 —92, av P. H. Lebrun). Först under upproret 1790 fick B. en daglig tidn., »Journal de Bruxel-les». Under 1800-talet upplevde den belgiska pressen en kraftig utvecklingsperiod, icke minst beroende på de starka motsatser i språkligt, religiöst och politiskt avseende, som råda i landet. Den flamländska pressen, som återupplivades på 1840-talet, har särsk. efter världskriget skjutit stark fart. Bland de mera betydande belgiska tidningarna märkas den konservativa »La libre beige» och de kulturliberala men politiskt konservativa »L’indépendence beige» och »L’étoile beige»; de liberala »La Flandre libéral» och »Het laatste nieuws»; det katolskt-demokratiska bladet »Standaard» samt de socialdemokratiska »Le peuple», »Vooruit» och »Volksgazet». H. E. Litteratur. Året 1815 och B:s definitiva lösryckande från Frankrike medförde åtskilliga försök till nationell egenart, men det är dock först 1830 och skilsmässan från Holland, som beteckna den belgiska nationallitteraturens födelse. Enhetligheten i den litteratur, som därmed tog vid, bortskymmes väl utåt därav, att denna urspr. skjuter upp å två skilda stammar, den vallonska (kelto-romanska) och flam-ska (germanska) och fortfarande utvecklar sig å två skilda språk, franska, resp, en låg-frankisk (holländsk-nederländsk) dialekt — en motsättning, som därtill skärpts av den o. 1840 genom J. F. Willems igångsatta flamska rörelsen. Men denna enhetlighet har dock naturnödvändigt under ett halvsekels utveckling arbetat sig fram och o. 1880 nått styrka nog att bära upp ett vittert uppsving av starkt särtycke och världsomfattande betydelse; särsk. gäller detta den rent tropiska yppigheten å skönlitteraturens alla områden i 1800-talets två sista decennier. Bärarne av denna guldålder äro märkligt nog alla flamländare, och det språk dessa använt — övervägande antalet franskan — har sålunda betingats icke av skillnad i stam, utan av de individuella läggningarna och rent personligt-litterära sympatier. Den belgiska litteraturen kan följaktligen utan hänsyn till den språkliga tudelningen fattas ss. ett i sig själv bestående helt. Frånsett övergångsåren 1815—30 särskiljes alltså den belgiska litteraturens historia i två perioder med 1880 som ungefärlig gräns. 1830—80: Medan lyrikerna ansluta sig till fransk neo-klassicism (Mathieu, Pirmez, van Hasselt) och tysk romantik (Wacken), odla visan och satiren (Clesse, Quinet) el. — ss. van Duyse, Ledeganck, van Kerckhoven och vaganten Th. van Rijswijk — ställa sångmön i den flamska rörelsens tjänst, och dramatiken väsentligen inskränkes till ett antal historiskt-fosterländska skådespel på 1830-talet, tar däremot romandiktningen, såväl den historiska som den realistiskt-samtidsskildran- — 467 — — 468 —