BERGA ÅTTING ursprungliga mineralbeståndet under inverkan av tryck och värme vissa reaktioner äga rum, som förorsaka nybildning av mineral, dels så Glimmerskiffer från Västanå i Skåne. att nya ämnen tillföras den bergart, som in-dergår metamorfos. Man indelar metamorfosen i 3 slag: 1) Dis-lokationsmetamorfos, som uppstår genom tektoniska rörelser vid bergskedjebild-ning el. vid förkastningar. Om denna process äger rum vid el. nära jordytan och utan någon nämnvärd höjning av temperaturen, bortsett från den, som förorsakas av den rent mekaniska inverkan, åstadkommer den utan nybildning av mineral, genom ensidigt tryck en pressning och krossning av den bergart, som ut-sättes därför. Dylika sönderknådade bergar- Gnejs. ter kallas myloniter och sägas ha kataklastisk struktur. Om till det ensidiga trycket kom mer en temperaturhöjning, sker en omkristal-lisering av redan förefintliga mineral, vilka också ordna sig efter tryckriktningen, t. ex. gnejs (se d. o.), ortognejs och marmor. Den förra arten av dislokationsmetamorfos, vilken äger rum både vid veckningar och förkastningar, kallas ofta dynamometamorfos el. dy namisk metamorfos och den andra, vilken endast förekommer vid veckningar, kallas ofta regionalmetamorfos. — 2) Kontaktmetamorfos inträder, då en bergart kommer i kontakt med en flytande magma. Denna åstadkommer då en stark temperaturhöjning i sidostenen, varvid gaser och vattenlösningar, särsk. sådana, som utöva pneumatolytisk inverkan, intränga i densamma. Härigenom sker en om-kristallisation och nybildnng av mineral, som äro stabila vid högre temperaturer, exempelvis andalusit, granat, vesuvian och spinell. — 3) Djupmetamorfos kommer till stånd på större djup i jordskorpan endast och allenast genom den höga temperaturen och det tryck, som förorsakas genom belastningen från de överliggande bergartsmassorna, utan någon massförflyttning, varför denna art av metamorfos också kallats belastningsmetamorfos. Härvid kan en uppsmältning av bergarterna försiggå, och stundom äga betydande kemiska omsättningar rum. — B. har varit verksam under alla de geologiska perioderna, men då denna process äger rum på lägre nivåer i jordskorpan, är det ganska naturligt, att vi äga jämförelsevis ringa kännedom om den b., som äger rum i nutiden och som verkat i de yngre jordperioderna, medan de äldre periodernas avlagringar ofta kunna konstateras vara starkt omvandlade. Så t. ex. äro de sediment av ursprungliga sand- och lerlager, som finnas i de arkeiska bildningarna, omvandlade till gnejser (se d. o.; paragnejser), fylliter och glimmer-skiffrar. K. A. G. Berga åtting. Under medeltiden fördelades Sunnerbo hds i Småland 25 socknar på åttingar, av vilka endast B., som ägde längst bestånd, till omfånget är känd. Den bestod av Berga, Dörarps, Hallsjö och Vittaryds socknar. Ännu under 1500-talet omnämnes denna åtting i räkenskapshandlingar. E. Blp. Bergbana, järnväg med synnerligen starka stigningar i bergstrakt, byggd antingen för persontrafik, till utsiktspunkt o. d., el. huvudsaki. för godstrafik till gruva, stenbrott o. d. — Efter olika driftsystem kunna bergbanor indelas i: 1) Friktionshanor, där genom användandet av motorvagnar av större friktionsvikt än vanliga lokomotivs starkare stigningar kunna övervinnas. Stigningar av 50 °/oo äro härvid icke sällsynta, t. ex. i Schweiz. På Utlibanan — ångdrift — är skarpaste stigningen 70 °/oo. De elektriska motorvagnama på Urfahr—Pöstling-banan befara stigningar avlO5°/oo. — 2) Banor med särskilda frik-tionsskenor mellan vågräta tryckhjul (system Tell); blott utförda i några fall, ss. vid Puy de Döme-banan med stigning 120 °/oo. — — 659 — — 660 —-