BERNTSEN patentets betydelse för separalorindustrien (se Separator) och inköpte patentet trots motstånd från den övriga bolagsstyrelsens sida. — Som arbetsgivare visade B. stort intresse för sina arbetare och inrättade en mängd välfärdsinrättningar för dem. För arbetarrörelsen stod han däremot mera oförstående; så t. ex. avskedade han 1902 de av sina arbetare, som deltagit i den politiska storstrejken. B. tillhörde 1902—15 överstyrelsen för Sveriges verkstadsförening och 1905—08 F. k. T. E-r. 2) Erik Andreas B., den föregåendes brorson, industriman (f. 27/s 1875), kapten 1904, 1915—22 direktör för A.-b. Separator, statens jourhavande direktör i A.-b. Vin- och spritcentralen sedan 1925. B. tillhörde A. k. 1925—28 ss. representant för högern. B. har tillhört en mängd offentliga kommittéer, bl. a. 1917 års bankkommitté och 1926 års arbetslöshetskommitté. T. E-r. Berntsen, Arent, dansk-norsk topografisk förf. (1610—80). B. var f. i Bergen, några år slottsskrivare i Varberg, senare rådstuskrivare och från 1669 rådman i Köpenhamn. B. har författat »Danmarckis och Norgis fructbar Her-lighed» (1656), ett för vår kunskap om de två ländernas jordbruksförhållanden och kulturhistoria under 1600-talet oumbärligt arbete. S. Bin. Berntsen, Klaus, dansk politiker (1844— 1927) B., som var hemmansägareson, blev 1862 ledare för en friskola i Höjby, 1881 föreståndare för Særs-levs folkhögskola vid Bogense, 1889 kontorschef i »östifternes Brandforsikring for mindre Landbygning-er». Han uppställdes 1869 av grundtvigian-ska meningsfränder ss. kandidat till Fol-ketinget men föll igenom. Vid valet 1872 verkade han på Fyen ss. agitator för vänstern men kom själv in i Folketinget först 1873. Vid splittringen inom vänstern 1877 anslöt sig B. till den moderata gruppen, över huvud ogillade B. all demonstrationspolitik, och när vänsterns taktik — visnepolitiken —■ icke tilltalade honom, lämnade han 188f riksdagen. Redan 1886 mottog han dock åter mandat. I de följande årens strider mellan de rivaliserande vänstergrupperna följde han troget F. Bojsen (se denne), själen i »Forhandlen-de Venstre». B. nådde i detta parti fram till en ledande ställning och medverkade ivrigt till förlikningen 1894. Efter 1901 var han jämte N. Neergaard partiets erkände ledare. När genom Albertikatastrofen 1908 Venstrereformpar-tiets ministrar komprometterades och måste avgå, fick Neergaard i uppdrag att bilda en ny ministär, i vilken B. blev inrikesminister. Ss. sådan löste han den svåra uppgiften att rekonstruera »Den sjællandske Bondestands Spar-kasse», som genom Albertis förskingringar skakats i sina grundvalar. Han kvarstannade på sin post även i ministären Holstein-Ledreborg. Vid dess fall 25/io 1909 uppmanades B. att bilda den nya ministären men vägrade, då hans parti endast räknade 11 medl. i Folketinget. Genom att kort därefter B:s grupp ingick i ett enat vänsterparti, i vars styrelse B. fick säte, ändrades helt hans parlamentariska ställning, och han antog vid ministären Zahles fall 1910 konungens uppdrag att bilda ministär; själv övertog han dessutom krigsministeriet. B:s statsministerlid utmärktes av talrika initiativ från regeringens sida. Viktigast var det förslag om en genomgripande demokratisering av grundlagen, som B. framlade. Genom förslagets radikala utgestaltning och även genom sin ställning i en samtidigt aktuell fråga rörande Köpenhamns befästningar (»Hullet i Nordfronten») kom B. i spänt förhållande till de konservativa partierna, med vilka han förut länge samarbetat. De fällde hans grundlagsförslag 1912. Folketingsvalen s. å. medförde majoritet för de radikala och socialdemokratiska partierna. B. avgick men valdes till ordf, i den kommitté, som fick grundlagsfrågan om hand. Den grundlagsändring, som 1915 kom till stånd, vilade i allt väsentligt på B:s ursprungliga förslag. Är 1920 lyfte den slesvigska krisen B. än en gång in i ministären; han blev då krigsminister i Neergaards andra ministär, genomförde 1922 års försvarsordning men avgick i okt. 1922 för att efter några dagar återinträda ss. konsultativt statsråd. Han avgick vid ministärens fall 1924. I riksdagen kvarstod B. till 1926. Han hade då bevistat 50 riksdagar. — B. var framstående ss. talare och debattör, polemisk och kvick, men hans inlägg präglades ej av något större djup. Hans politik bedömdes olika, hans person respekterades av alla. B. utgav 1921— 25 »Erindringer» (3 bd). — Litt.: E. Henrichsen. »Mændene fra Forfatningskampen» (1913—14) S. Bin. — 811 — — 812 —