BIBRACTE (inkl, de händelser, som skildras i N. T.) kommit att kallas b. h. Denna kunskap fortplantades genom de kristna hemmen och sedan i kyrkan genom skriftläsning och predikan över bibeltexter (under medeltiden var ju bibeln själv tillgänglig endast för ett fåtal). Till den folkliga kännedomen om bibeln bidrog även de medeltida skådespelen med bibliska motiv. Genom bibelövers, på folkspråken och boktryckarkonstens uppfinning, som möjliggjorde bibelns spridning i större kretsar, ökades bibelkunskapen, men den meddelades alltjämt genom predikningar, läsning i hemmet o. d. Egentlig undervisning i b. h. uppkom först i och med det, att den kom att ingå ss. ett ämne framför allt i folkskolans undervisningsplan och särskilda läroböcker blevo utarbetade. Dessa läroböcker innehöllo under pietismens och neologiens tidevarv en samling mer el. mindre utan sammanhang valda berättelser ur bibeln i syfte att meddela uppbyggelse och giva sedelärande exempel. Med upplysningstiden kom kravet på en sammanhängande historia, som i motsats till den profana blev »frälsningshistoria», där händelserna framställdes under dogmatiska synpunkter. Mot detta opponerade kring mitten av 1800-lalet Fr. Dieslerweg (se denne), som i stället krävde, att b. h. sågs ur samma synpunkter som all arman historia, och vid slutet av 1800-talet framställdes b. h. under påverkan av den historiskt orienterade teologien alltmer ur den religiösa utvecklingens synpunkt. Dessa olika uppfattningar avsatte sig i olika läroböcker, och dessa olika typer återfinnas även i den sv. litteraturen på detta område. Kommittén för granskning av läroböcker för folkskolan 1884 hävdade i motsats till föregående lärobokstyp med fristående berättelser den frälsningshistoriska synpunkten. Oppositionen mot denna lärobokstyp kom åter i samband med den moderna kritiska teologiens genombrott, och särsk. skarp blev konflikten i vissa fall, där naturvetenskapen motsade den bibliska historiens framställning, t. ex. ang. skapelseberättelsen, underverken o. d. De nya kravens talan fördes från kristet håll av S. A. Fries, N. Beskow o. a. Dessa åsyftade särsk. beträffande G. T. en lärobok, som gav en religionshistorisk framställning av Israels historia. En sådan utarbetades även av E. Stave: »Israels historia för folkskolan» (1916, 2 uppl. 1926). I stort sett lades dock undervisningen alltjämt efter den äldre synpunkten, tills 1919 b. h. ströks från folkskolans undervisningsplan och ersattes med bibelläsning direkt ur bibeln el. ur textböcker med lämpliga bibelutdrag. — Litt.: »Granskning af läroböcker för folkskolan» (1887); Fr. Dahlbom, »Den svenska folkskolans kristendomsunder-visning 1842—1919» (1927). S. N. Biblisk inledningsvetenskap, se Isagogik. Biblommor. 1) B. el. hymenopterblom-mor kallas sådana med honungssaft försedda insektsblommor (se d. o.), som pollineras genom bin och andra steklar. De ha starka och iögonfallande, mestadels röda, blå el. violetta färger, ofta invecklad, zygomorf (se d. o.) byggnad och mer el. mindre maskerat pollen och honungssaft. B. indelas i: 1) egentliga biblommor (t. ex. styvmorsviol), 2) humleblommor (stormhatt, fältstålört) och 3) stekelblommor (flenört). — Se även Bifoderväxter. — 2) Uttrycket b. användes också liktydigt med accessoriska blommor, då undantagsvis i st. f. normalt en blomma flera utvecklas i vecket av ett blad. O. Gz. Bibo'ras na'tricus, borax (se d. o.), i sv. farmakopéns 10:e uppl. benämnt Na'trii boras. Bibra'cte, keltisk stad, hæduernas huvudstad, har av franska arkeologer återfunnits på Mont Beuvray, 27 km. från Autun. Undersökningen har på den svårtillgängliga bergstoppen bragt i dagen en betydande stad, omfattande 135 har, byggd på kullar, av vilka den högsta Plan över Bibracte med dess fyra kullar; linjerna ange olika nivåer. Bunt hela området går en vallgrav (dubbellinje). Rektanglarna ange utgrävda hus och husgrunder. Området genomkorsas av vägar. Efter Déchelette, »Manuel d’archéologie». — 1001 — — 1002 —