BIELKE ryssarna trots de tvister om gränsen, som här uppstått. Som hans förnämsta politiska insatser ha angivits, att han lyckades omintetgöra konung Hans’ av Danmark försök att dra in ryssarna i den pågående svensk-norska konflikten, samt att han skickligt stödde Viborgs strävan att öka sin handel på Ryssland i konkurrens med hansan. Vid sidan härav var han ett av Sturarnas, särsk. herr Svantes, säkraste stöd fram till 1510, då en brytning mellan honom och riksföreståndaren kan iakttagas; han har uttalat intressanta tankar rörande Sveriges utsikter att hävda sin självständighet. — B:s betydelse har först på sistone klart uppskattats (G. Carlsson i »Svenskt biografiskt lexikon» 4, 1924). 1. A. 5) Anna Eriksdotter (B.), den föregåendes dotter (död o. 1525), känd genom sin insats i Sveriges försvar under Kristian II:s anfallskrig 1520. Ung. samtidigt som Kristina Gyl-lenstierna ledde Stockholms försvar, övertog B., sedan hennes make, Johan Månsson Natt och Dag, som var hövitsman å Kalmar slott, dött, försvaret av denna fästning och höll den till fram på sensommaren. 7. A. 6) Ture Eriksson (B.), den föregåendes bror, riksråd (död o. 1533). B. innehade gods och län i Västergötland under Gustav Vasas tidigare regering och blev 1527 hövitsman å Läckö. Jämte andra västgötaherrar, bl. a. Måns Bryntesson och Ture Jönsson Tre rosor (se dessa), stod han i spetsen för det 1529 planerade upproret mot Gustav; hans roll skulle därvid vara att uppvigla Dalarne. Sedan företaget misslyckats, sökte han dra sig ur spelet men dömdes s. å. förlustig liv och gods. Han benådades dock inom kort till livet och fick behålla sina egendomar men måste erlägga en stor summa till konungen. L A. 7) Nils Pedersson (B.), den föregåendes kusin, kammarråd (o. 1502—50). B. hade betydande jordegendomar i Sverige samt återvann även stora delar av släktens i Danmark belägna, under unionsstriderna indragna gods. Han var sedan 1544 kammarråd, d. v. s. en av de högsta tjänstemännen i den av Gustav Vasa organiserade »kammaren», ämbetsverket för rikets räkenskaper. B. omkom genom drunkning; han var g. m. Anna Hogenskild. I. A. 8) Ture Pedersson B., den föregåendes bror, riksråd (1514—77). Även B. innehade stora gods och förläningar. Han användes av Gustav Vasa till åtskilliga uppdrag, som kammarråd, slottsfogde på Stockholms slott samt befälhavare i ryska kriget 1555—56. Efter att från början ha stått högt hos Erik XIV, slöt han sig 1568 till de upproriska och användes av Johan för fredsunderhandlingar med Danmark. På gr. av de godsintressen, han och hans ätt hade att bevaka i detta land, hade han konsekvent iakttagit en fredsvänlig ställning under sjuårskriget. I. A. 9) Hogenskild B., son till B. 7), riksråd (1538—1605). B. studerade bl. a. i Wittenberg 1551. Under Gustav Vasas tid innehade han åtskilliga hovämbeten, blev 1562 riksråd och användes av Erik XIV och Johan III i åtskilliga militära, diplomatiska och administrativa uppdrag. Redan från 1569 uppträdde B. som förkämpe för adelns företrädesställ-ning och i opposition mot Johan III:s försök att undantränga adeln från inflytande på styrelsen. Under Johans sista år var också B. i onåd. Efter konungens död framstod han jämte Erik Sparre som den förnämste representanten för kravet på aristokratiskt styrelsesätt och sökte påverka Sigismund att öka adelns privilegier. Tidigare hade B. stått i ett gott förhållande till hertig Karl, men det var fullt i enlighet med B:s politiska system, att han under 1590-talet vägrade att gå med på hertig Karls demokratiskt lagda politik och i det längsta sökte inta en medlande ställning. Då rådsherrarna flydde till Polen, måste B. på gr. av sjukdom kvarstanna i Sverige och sökte i det längsta uppehålla förbindelse med hertig Karl, samtidigt som han stod i kontakt med konungen i Polen. Hertigen anklagade dock B. i likhet med de till Polen flyktade rådsmedlemmarna för stämplingar vid riksdagen i Linköping 1600. Men den stora försiktighet, B. städse iakttagit, gjorde, att inga som helst bevis för dylika kunde framskaffas. T. v. hölls han emellertid fängslad, och 1605 anklagades han ånyo, emedan bevis framkommit, både att han stått i förbindelse med Sigismund och att han uttalat sig olämpligt om Karl. Han dömdes till döden och halshöggs, ehuru han var så sjuk, att man måste bära honom till avrättningen i en stol. — B. hade stort intresse för böcker och handskrifter och har efterlämnat stora samlingar av dylika, vilka nu förvaras i Uppsala univ. bibi. Om dessa se O. Walde, »En svensk boksamlare från Vasatiden» (i »Upsala universitetsbiblioteks minnesskrift 1621—1921», 1921). — B:s gärningar ge av hans person det intrycket, att han gick upp i tanken om adelns stora roll i den svenska staten men var utom — 1015 — — 1016 —