BLEKINGE kulturförhållandena är skogsbygd, mellanbygd och strandbygd. Skogsbygden omfattar ung. området ovan 60 m:s linjen. Där råder »Smålandsnaturen» med relativt trånga dalar mellan de vida, mossrika och barrskogsklädda platåerna, där björken ofta bildar blandskog med barrträden. Mellanbygden är öppnare, har bredare, ofta nätlikt korsande dalar, mindre och mer upplösta platåytor och smärre slätter samt en rikare växtlighet med bok- och ekskog i växling med barr- och björkskog. Större odlingsytor utmärka också densamma. Strandbygden är av ung. samma kynne men berghällarna här ofta renspolade. I uddar och öar sticka bergåsarna ut mot kusten och ut i havet. Någon kustslätt utom längst i ö. och v. finnes icke. Det är denna omväxlande natur, som är »Blekingcnaturen», ett »smånätt», leende landskap. De flesta vattendragen gå i n.-s. riktning. De viktigaste av B:s åar äro från v. till ö. Holjeån, Mörrumsån, Mieån, Bräkneån, Ronnebyån, Nätt-rabyån, Silleån och Lyckebyån. De utmärkas i sin n. del av trånga dalar med ofta branta sidor, och flera av dem följa spricklinjer, som bestämt deras lopp. Störst är Mörrumsån från sjön Äsnen m. fl. sjöar. Den har också de största utnyttjade vattenfallen. Med undantag av de lagrade bergarterna på Listerhalvön och på ostkusten består B. av urberg. V. om en linje från Karlshamn till ölje-hult råder övervägande (en mestadels grå) gnejs (järngnejs) med strödda partier av granit; ö. om samma linje finnas graniter el. gnejsgraniter, men den grå gnejsen (»kustgnejsen») sträcker sig i det yttersta kustlandet ända till Nättrabyån samt grå och röd gnejs mellan Backaryd och Mieån. — Flera markerade diabasgångar i n. n. o.—s. s. v. stryka över landskapets mellersta del. I likhet med både grå gnejs, granit och granitgnejs, på vilka en storartad stenhuggeriindustri byggts upp, utnyttjas även diabasen för sten-huggeriändamål (»svart granit»). Den vanligaste jordmånen är morängruset. Rullstensgrus förekommer särsk. utefter de n.-s. dalgångarna. Vid Bredåkra har avlagrats en stor grushed, Bredåkra randdelta, i den dåvarande Baltiska issjön. I de lägre liggande dalarna ha sand och lera avlagrats i senglacial och postglacial tid. Den baltiska issjögränsen ligger 56—60 m. över nuv. havsnivå; litorinahavets högsta strandmärken träffas på 8—10 m:s höjd. Om kustlinjen ännu höjer sig är ovisst; pegel-observationerna under de senaste 100 åren synas närmast tyda på en obetydlig sänkning. Klimatet är givetvis kallare på de högre platåerna i skogslandet än vid kusterna, som också ha mindre motsättning mellan vinterköld och sommarhetta. Karlshamn har en medeltemperatur för året (medeltal 1859—1925) av 7,2°, i febr. — 0,8°, i juli 16,7°, och en årl. nederbörd av 539 mm. För Ronneby äro motsvarande siffror 6,8°, —l,i° (jan.), 16,3° och 550 mm. De högre liggande delarna ha emellertid högre nederbörd. Medelnederbörden för landskapet i sin helhet anslås till 590 mm. De klimatiska olikheterna mellan den högre liggande skogsbygden och områdena s. därom betinga också den förut antydda skillnaden i växtlighet mellan dessa områden: i s. en artrik lövskog, som åt n. alltmer får vika för barrskog. H. N. Befolkning och folkminnen. B. är en utpräglad kust- och vikingabygd, och befolkningens utmärkande drag äro kustbons. Det ansluter sig jämte ö. Skåne, Bornholm och s. Öland till ett kulturområde, förbundet genom köpenskap och det i det mellanliggande farvattnet givande sillfisket. Befolkningen är i strandbygden starkt uppblandad; slaver (vender) och vackra, mörkhyade kvinnor torde ha hemförts under plund-ringståg el. handelsfärder till de stora slavmarknaderna i öster. Enl. Adam av Bremen hade blekingarna många slavar, vilka friköptes efter biskop Eginos mission. Från folkvandringstiden är ett starkt östligt inslag i kulturen påtagligt; om detta medförts av herulerna, vilka vid Svarta havet kommit i kontakt med den skytisk-sarma-tiska kulturen, är ovisst. Plogkulturen var länge inskränkt till strandbygden och ådalarna, där bybebyggelsen är samlad; den äldre, primitiva jordbrukstekniken, hackaretiden, härskade länge i skogstrakterna. Terrängen var den huvudsakliga faktorn vid bebyggelsen; gatubyn, vilken ss. slavernas huvudbyform behärskar området från Elbe till Ural, synes överväga även i B. Skogstrakterna mellan Hoby och Ronneby synas ha varit gränsskiljare mellan v. och ö. i vad angår byggnadsskicket; inom den v. delen uppträder den slutna, fyrlängade skånskdanska gården och mot ö. den mellansvenska; denna fördelning är dock knappast ursprunglig, ty prov, har flerfaldiga gånger härjats och Medelstads och östra härader ha varit utsatta för en långt starkare svensk påverkan än de västligare. Under sjuåriga kriget dödade svenskarna 1564 enl. uppgift »alla män», så att knappast ^3 av befolkningen återstod, landet lades nästan öde, och de få kvarlevande flydde ut i skären el. fördes i fångenskap till de svenska silvergruvorna. Efter Roskildefreden 1658 vidtog en svensk kolonisation, vilken från 1680-talet blev allt kraftigare, och denna invandring, särsk. från Värend och Konga hd, fortsatte under hela 1700-talet. Hustypen har varit den för stora delar av Sydsverige utmärkande med den låga mittbyggnaden, ryggåsstugan, flankerad av — 105 — — 106 —