BLEKINGE av ornerade lerkärlsbitar. Dösar och gånggrif-ter saknas, däremot äro megalitkulturens flintformer talrikt representerade. Ett 20-tal häll-kistor äro funna. Vid Augerum har påträffats ett gravfält med enmansgravar, och spridda dylika äro kända från skilda håll. Bebyggelsen, som till en början hållit sig längs kusten, var vid stenålderns slut spridd över större delen av B. med undantag av skogsbygden. — Bronsål-dersfynden uppgå till c:a 160; bland dem märkes en skål av pressat tunt guldbleck. Gravarna från denna tid utgöras av högar med inre stenkärna, rösen och urnegravar under flat mark. En av Blekinges största högar, den s. k. »Signills bur» vid Ysane kyrka, som folkfantasien satt i samband med sagan om Hagbard och Signhild, visade sig vid företagen undersökning vara en gravhög från bronsåldern. Ett fåtal hällristningar och älvkvarnsblock äro kända. — Århundradena närmast före Kr. f. äro i B. så gott som fyndlösa. Först i yngre romersk järnålder bli fynden åter något så när talrika. Om förbindelse med sydligare trakter vittnar en romersk bronsskopa med fabriksnamnet Lucreti(us). Till denna tid höra väl även de flesta av B:s bautastenar, som uppgå till över 100. Från folkvandringstiden kunna nämnas fynd av romerska mynt, guldbrakteater och en svärdsknapp av guld med granatinläggning. Runorna kommo tidigt till B. En brakteat från Tjurkö har en inskrift med äldre runor. Från tiden omkr. 600-talet härrör en grupp märkliga stenar på Listerhalvön och i Listerby s:n, likaledes ristade med äldre runor; man har satt dem i förbindelse med de återinvandrande herulerna (se d. o.). Från vikingatiden, då de flesta av Sveriges runstenar tillkommo, finnes ej en enda i B., däremot ett fåtal med yngre runor från tidig medeltid. Den väldiga Runamo-ristningen, som man fordom ansåg innehålla en skildring av Bråvalla slag, avslöjades i mitten av förra århundradet som en rad naturliga sprickor i berget. Från vikingatiden härröra talrika fynd, bl. a. de stora myntskatterna från Järestad i Edestad s:n och Johannishus i Hjortsberga, den förra med över 1,000, den senare med mer än 4,000 mynt. — Den blekingska järnåldern är rik på alla slags gravformer. Av gravfält må nämnas de på Hjortahammars udde i Förkärla s:n, vid Hjortsberga kyrka och på Listerby ås. Skepps-sättningar och domareringar äro vanliga. Vid Augerum ha påträffats rester av ett klinhus från vikingatiden. — Litt.: T. Arne i »Svenska turistföreningens årsskrift» 1925; S. Erixon, »Stenåldern i Blekinge» (i »Fornvännen» 1913). P. E. O. Historia. B. nämnes i historien första gången efter 800-talets mitt; det tillhörde då svearna. Det nämnes senare vid 1000-talets mitt i samband med en gränsläggning mellan Sverige och Danmark, då det sjätte gränsmärket sattes i Brömse-bäck. Tidpunkten för landskapets anslutning till Danmark under denna tidrymd av 150 år kan icke fastställas. Den teorien har framställts, att det skett i samband med landskapets kristnande, vilket utgått ifrån biskop Egino (se denne) i Dalby och Lund. — I dalgångarna, där det tidigt fanns odlad bygd, uppstodo offer-, marknads- och tingsplatser, vilka senare blevo medelpunkter i häraderna: Hoby i Bräkne, Ronneby i Medelstad och Lösen i östra hd. Lister, vilket nämnes ss. ett helt för sig, innefattade icke Jämshögs s:n, utan denna tillhörde under medeltiden och fram till 1639 Villands hd. Nära åarnas utlopp i havet uppstodo befästade hus invid vadställena: Lyckå vid Lyckebyån, Gö-holm vid Ronnebyån, Elleholm vid Mörrumsån och Sölvesborg vid sundet mellan Lister och fastlandet samt invid utfartsvägen till Skåne. I skydd av. dessa borgar uppblomstrade städerna. B. blev 1242 län åt en yngre konunga-ättling men kom efter några årtionden åter till kronan, 1329 lämnades det i pant till greve Johan av Holstein. För att undgå de tyska fogdarnas förtryck gav det sig 1332 under den svenske konungen Magnus Eriksson men återtogs av Valdemar Atterdag. Unionstiden uppvisar svåra härjningståg under Engelbrekt (1436), Karl Knutsson (1452) och Svante Sture (1509). Be-rent v. Melen intog landskapet för en kort period från 1523; det var 1525—26 givet som för-läning åt Sören Norby. Under de många striderna mellan svenskar och danskar avslöt gränsbefolkningen, vilken kände sig som ett och av samma stam, egna fredsfördrag (bondefreder, se d. o.). Dacke fick hjälp från B., då dess invånare togo del i smålandsböndernas uppror 1542. Under nordiska sjuårskriget lades Ava-skär i aska, Ronneby skövlades 1564, många kyrkor härjades, och de av befolkningen, som ej flytt ut i havsbandet, fördes i fångenskap till Sverige för att arbeta i gruvorna. Kristian IV:s och hans efterföljares politik gick ut på att indraga de gamla hamnplatserna till förmån för de enl. nya metoder befästade städerna (Kristianopel och Kristianstad). Olidliga pålagor förorsakades befolkningen genom fästningsbyggena. Under Kalmarkriget intog Kristianopel 1611 av Gustav Adolf; denna stad jämte Ronneby drev dock även senare en stor export av hästar, boskap, pottaska etc. på Nordtyskland. Genom freden i Roskilde 1658 avträddes B. till Sverige för att från 1683 få egen landshövding med säte i den 1679 ss. flottstation grundlagda staden Karlskrona. För- — 111 — — 112 —