BLINDSCHAKT som för ett utpräglat grävande levnadssätt och i sin byggnad företer långt gående anpassningar härtill. Sålunda är nosen kort och kraftig, huvudet tjockt och bredare än kroppen, halsen fullständigt omärklig och benen starkt förkortade, odugliga till egentlig gång. Fingrarna, i sht de mellersta, bära grävklor; dock tycks nosen vara det viktigaste redskapet vid grävningen, ögonen äro rudimentära, dolda under huden. Ytteröronen äro reducerade till obetydliga hudveck, svansen till en vårta. Längden uppgår till 20 cm. Färgen varierar från rödbrunt el. gulbrunt till ljust grått. Födan består företrädesvis av växtdelar. B. är jämte närstående arter utbredd över Sydösteuropa, Västasien och Egypten. E. D-r. Blindschakt, ett vertikalt el. brant stupande uppfordringsschakt för gruvdrift, vars övre ände icke når upp till dagytan. Utfrakten från b. till dagytan sker i regel genom en horisontell utfraktningsort el. stoll (se d. o.) men kan också ske genom bergets transport till ett vanligt schakt. H. Nht. Blindskrift, se Blindundervisning. Blindspelare, schackspelare, som spelar ett el. flera partier samtidigt utan att se brädet. Blindspel fordrar ett gott visuellt minne (se d. o. och Minnestyper) och i händelse av flera partier långvarig övning. Bland blindspelare märkas: Philidor 3 partier, Morphy 8, Blackburne 10, Zukertort 15, Pillsbury 22, Breyer 25, Aljochin 29, Reti 31 (se dessa). Kj. R. Blindtarm, ccecum, den del av grovtarmen, som befinner sig nedanför tunntarmens inmyn-ningsställe (se Tarm). Under embryonallivet antydes b. redan tidigt men når först senare sin definitiva plats i h. nedre bukområdet, där den i sin helhet kan vara fixerad vid väggen men också ligga helt el. delvis fri. B. är den del av magtarmkanalen, där innehållet under passagen gör den längsta pausen. »Blindtarmsinflammation» (se d. o.) i vanlig mening är ej lokaliserad till b. utan till det från densamma utgående maskformade bihanget (se Appendix vermicularis). A.-U. Blindtarmsinflammatio'n, appendicit, ty-flit, i allmän bemärkelse en inflammation i blindtarmens maskformiga bihang (appendix vermicuktris, se d. o.), i undantagsfall i blindtarmens egen vägg (tyflit). B. framkallas av bakterier, vilka antingen från tarmen själv angripa slemhinnan el. också via blod- el. lymf-banor föras dit. På gr. av den rikliga förekomsten av lymfoid vävnad i slemhinnan på detta tarmområde inträder raskt en betydande slemhinneansvällning, som fort kan leda till en fullständig avstängning av det maskformi ga bihangets hålrum mot själva blindtarmen. På gr. härav kan det från den inflammerade slemhinnan avsöndrade varet ej rinna bort utan åstadkommer en allt kraftigare utspän-ning av organet, vilken hastigt kan leda till sådana förändringar i väggen, att en bristning blir följden. Härvid kan varet antingen uttömmas i fri bukhåla med diffus varig buk-hinneinflammation som följd el. också i form av en abscess samlas omkr. själva bihanget med mer el. mindre utbredd retning av bukhinnan i omgivningen. Det senare alternativet inträder, om, som ofta är fallet, redan vid inflammationens början tarmkäxet lagt sig skyddande omkr. det angripna tarmpartiet el. om det maskformiga bihanget ligger mer el. mindre inbäddat i sammanväxningar, ofta rester av förut genomgångna attacker, el. på annat sätt skyddat, t. ex. uppslaget bakom grovtarmen. Ej alltid behöver inflammationen vara så höggradig, att varbildning inträder. Många blindtarmsinflammationer äro så lindriga, att blott en katarral retning av slemhinnan uppträder, en retning som kan gå förbi utan att vålla kvarstående anatomiska förändringar å organet, men som ofta ger begränsade allvarliga skador, som resultera i vägg-sammanväxningar, strikturer el. fullständig igenlödning av hålrummet. Dessa förändringar, framför allt de begränsade förträngningarna, strikturerna, predisponera i sin tur i hög grad för nya attacker. Symtomen på en b. kunna växla allt efter det anatomiska läget av det maskformiga bihanget, som i regel har sitt läge i h. nedre delen av buken, i stora bäckenets h. halva, men som ibland kan ligga högt upp i närheten av gallblåsan el. långt ned i lilla bäckenet. I allm. äro de begynnande symtomen allmän olustkänsla, illamående och tilltagande smärtor mitt i buken, omkr. naveln. Smärtorna draga sig senare vid de typiska fallen ned i h. bukhalvan, där de sedan kvarstå och där en tilltagande tryckömhet gör sig alltmera gällande. Feber förekommer ofta, men långtifrån alltid, och frånvaro av temperaturstegring talar vid ett misstänkt fall på intet sätt mot en b. Hög feber och framför allt frysningar äro symtom, som tala för allvarliga, hotande förändringar i organet. Retningen å bukhinnan från det inflammerade partiet leder ofta till ett på reflektorisk väg utlöst avstannande av tarmrörelserna, peristal-tiken, varigenom ett upphörande av gasavgång och avföring inträder (paralytisk i'leus, se d. o.). Vid högt anatomiskt läge av bihanget kan ett särskiljande från en gallvägsåkomma i många fall vara svårt, liksom lokalisationen av organet djupt ned i lilla bäckenet ibland — 139 — — 140 —