BLODUTÄDRING fullständigt, vilket kan konstateras därigenom, att pulsen försvinner nedanför tryckstället. Bäst iakttages detta ovanför tummen på handlovens insida, där »radialispulsen» lätt kännes. Genom att med tillhjälp av en ventil släppa ut litet luft, minskas trycket mot armen, och i det ögonblick man känner radialispulsen återkomma, avläses trycket å manometern, som då anger det arteriella b. Bland de faktorer, som äro verksamma vid blodtrycksregleringen, äro de viktigaste: 1) hjärtats minutvolym, d. v. s. den blodmängd, som hjärtat under en minut pressar ut i kärlsystemet, 2) det motstånd, som blodmassan här möter, samt 3) totala mängden blod, som finnes inom kärlsystemet. Ju större värden dessa moment antaga, dess större blir b. Vartdera av dessa moment är i sin tur beroende av ett flertal andra faktorer. Hjärtats minutvolym beror sålunda av hjärtats krafttillstånd och nervösa reglering, motståndet av de små artärernas och kapillärernas kon-traktionstillstånd. För hjärtats arbete är särsk. en gren av 10:e hjärnnerven, »depressornerven», av stor betydelse. Denna förgrenar sig i aortas vägg och retas vid stark utspänning av denna, vilket re-flektoriskt via hjärnan framkallar en minsk ning av hjärtats minutvolym med stark blodtryckssänkning som följd, »depressorreflexen». En liknande depressorreflex (»karolissinusre-flexen») har man nyligen funnit även kunna utlösas från en gren av 9:e hjärnnerven, som förgrenar sig i en utvidgning av halspulsådern (sinus caro'ticus) strax före dennas inträde i huvudet. — För kärlens kontraktionstillstånd spela de kärlsammandragande och utvidgande nerverna likaledes en stor roll (se Nervsystem), men även vissa i blodet cirkulerande kemiska ämnen kunna inverka på b. Särsk. är detta fallet med vissa hormoner (se d. o.). Så kan en stark blodtrycksstegring framkallas genom in-sprutning av binjurhormonet adrenalin, ävensom med ett från nedre hjärnbihanget härstammande hormon, hypofysinet. — Dessa blodtrycksreglerande faktorer torde icke ha sin största betydelse genom att reglera b. i och för sig, utan snarare därigenom, att de via b. reglera blodtillströmningen till de enskilda organen, allt efter dessas behov av blod. B. kan vid vissa sjukdomar förändras avsevärt. Så kan man få stora blodtrycksstegringar (hypertonier) vid njursjukdomar och åderförkalkning. Vid andra sjukdomar uppkommer en sänkning av b. (hypotoni) som t. ex. vid binjursjukdomar, vid kollaps (se d. o.) och strax före döden. Sedan döden inträtt, sjunker det till noll. Blodet pressas då från de elastiska, muskulösa artärerna in i de tunn-väggiga venerna. Läkaren möter ofta den föreställningen, alt b. är en måttstock för livslängden. Ett högt b. tolkas gärna som förebådande en snart förestående död. Även om b. stiger en del med åldern som följd av framåtskridande åderförkalkning och denna i sin tur ofta uppträder som dödsorsak, så är dock denna föreställning om sambandet mellan livslängd och b. alltför överdriven. Blodtrycksstegringar ända till 200 mm. kvicksilver och däröver kunna bäras i åratal och kunna förekomma utan minsta tecken till åderförkalkning (essentiell hypertoni). B. hos djuren slår i stort sett i proportion till deras storlek, vilket framgår av följande tabell: Ryggradslösa djur .. 2— 50 mm. kvicksilver Groddjur .......... 30— 60 » » Kräldjur .......... 20— 70 » » fåglar ............ 140—180 » » Däggdjur .......... 75—230 » » Fåglarna utmärka sig sålunda genom ett anmärkningsvärt högt b. J. E. L. Blodträ, blå trä, kallas den intensivt blodröda, i luften snart violetta-svartaktiga kärnveden av kampeschträdet (se d. o.). A. V-e. Blodträngning, se Hyperemi. Blodundersökning, se Blodprov. Bloduppfriskning, en avelsmetod, som användes för att motverka husdjurens degenera-tion till följd av inavel. Man tillser, att närbesläktade individer inom en kreatursbesättning icke sammanparas och anskaffar för den skull avelsdjur av annan biotyp, blodlinje el. ras. H. Fqt. Bloduttömning, se Åderlåtning. Blodutådring är ett utträde av blod ur blodkärl in i omgivande vävnad, d. v. s. en blödning, som stannar i någon av kroppens vävnader utan att få avlopp utåt el. till kropps-håligheter (om detta senare se Blödning). B. kan uppkomma dels därigenom att ett kärl inuti en vävnad sönderslites (b. per rhexin), dels därigenom att blod uttränger genom den till synes oskadade kärlväggen (b. per diape'-desim). Huvudsaki. på gr. av b:s storlek kan man skilja mellan petechier, punkt- till knappnålshuvudstor b., ekchymoser, något större, t. ex. 1-örestor b., su gilla tioner, mera utbredda blodgenomdränkningar av vävnader, och hematom, ansamling av blod, som trängt vävnaden mer el. mindre åt sidan. — De två senare formerna kunna vara av betydlig storlek. Det i vävnaden utkomna blodet faller sönder, blodfärgämnet förändras, och b. resorberas så småningom. En b. under huden, ett »blåmärke», har till en början en — 205 — — 206 —