BLUS statsrättsliga arbeten äro däremot numera av ringa intresse. E. K. Blus (fra. blouse). 1) Ett överdragsplagg av vid skjortform, av grovt linne el. bomullstyg. Bäres vid arbetet av sådana manliga el. kvinnliga yrkesutövare, som behöva skydda sina kläder. B. når ung. till knäna och hålles vid midjan ihop av ett bälte el. en rem. — 2) Blåskjorta, ett specialplagg för sjömän. Når ung. till höften och har fyrkantig krage. Har under benämningen »sjömansblus» upptagits ss. barn- Damblusar 1905: t. v. skjortblus, t. h. fantasiblus. Ur »Simplicissimus». plagg ung. på 1860-talet. — 3) Ett damplagg av mycket varierande form och material, som från början hade en om arbetsblusen påminnande form med »blusärm», d. v. s. en täml. vid ärm med linning vid handen. Oegentligt ha sedan alla liv till damklänningen, där kjolen var av annat material, kallats b., oavsett form, färg och material. B. började användas på 1860-talet (»Garibaldiskjortan») och var högmodern på 1890-talet, särsk. som sportplagg, men syddes under 1900-talets början även i mycket dyrbara tyger och fantasiutförande samt kunde brukas även vid täml. festliga tillfällen. Eg. är b. dock närmast ett vardags- och sportplagg. — 4) »Blouse» kalla des även ett slags tvättklänningar med öppen framvåd, som buros på 1820—30-talen. — 5) Rysk b. har närmast formen av en arbetsblus men har hög el. halvhög krage samt knäp-pes i sidan. Bäres allmänt i Ryssland. I. H. I. Bly. 1) Kem. B., betecknat Pb (lat. plum-bum), atomvikt 207,2, är i sina föreningar 2-och 4-värdigt. B. förekommer sällan gediget i naturen, mest som blysulfid, blyglans, vilken är den viktigaste blymalmen, samt ss. karbo-nat, sulfat m. fl. blysaller. B. visar en blåvit metallglans på friska snittytor, som i luften snart oxideras och antaga en matt grå färg. B. är mycket mjukt, låter skära sig med kniv och lämnar på papper grått streck. På gr. av sin stora tänjbarhet kan b. valsas till tunna blad och i upphettat tillstånd pressas till rör. B. kan även utdragas till tunna trådar, som dock visa ringa hållfasthet. B., vars spec. v. är 11,34—11,38, smälter vid 327° och kokar vid 1,525°, är dålig ledare för värme och elektricitet. I beröring med rent destillerat vatten bildas av det i vattnet lösta luftens syre hydroxid, som är något lösligt i vatten, varför blyytan ej skyddas. Innehåller vattnet, som vanl. är fallet, karbonater och sulfater, bildas motsvarande blysalter, vilka på gr. av sin ringa löslighet bilda ett skyddande skikt. Trots detta undviker man dock att använda blyrör för dricksvatten på gr. av risk för blyförgiftning. B. angripes i kompakt tillstånd föga av saltsyra och kall svavelsyra men däremot av varm svavelsyra, varvid syrans verkningsgrad beror på dess koncentration och temperatur. Det bästa lösningsmedlet för b. är varm, utspädd salpetersyra. Kolsyra och organiska syror bilda vid närvaro av luft blysalter. B. användes för framställning av blyglete, mönja, blyacetat och blyvitt, till blykamrar vid sva-velsyrefabrikation, till framställning av talrika apparater för den kemiska industrien, till taktäckning, till blyackumulatorer, till beklädnad av elektriska kablar och till blyrör. På gr. av sin höga spec. v. nyttjas b. för fabrikation av hagel, varvid den legeras med 0,3 % arsenik. Bl. a. blylegeringar märkas hårdbly, som är en legering med antimon och som användes till stilmetall, lagermetall m. m., tenn-blylege-ringar, som användas som lödmetall, för framställning av orgelpipor, tennsoldater m. m., samt bly-kadmiumlegeringar, som användas ss. lagermetall. Med kvicksilver legeras b. lätt (blyamalgam). Blyglas är särsk. starkt ljusbrytande glassorter, i vilka ingå blysilikat. Lj. 2) Tekn. B. framställes ur blyglans, PbS, genom röstning och smältning, varvid erhålles — 247 — — 248 —