BLÄHAJSLÄKTET högt i vattnet, att den första ryggfenan skjuter upp, anses ha god syn och fin lukt. Många iakttagare tro t. o. m., att b. särsk. lockas av starkt luktande kroppar och därför mera angriper negrer än vita. N. R-n. Blåhajsläktet, Carcha'rias, tillhörande fam. gråhajar (se Hajar). B. förekommer i nästan alla tropiska och subtropiska hav och uppdelas ofta i flera undersläkten. En av de mest utbredda arterna är blåhajen (se d. o.). Av andra arter må nämnas Carcha'rias nicara-gue'nsis, som förekommer i Nicaraguasjön och dess avlopp Rio San Juan, en av de få hajar, som hålla till i sötvatten. Den når en längd av ung. 2 m. N. R-n. Blåhake, Cyane'cula sue’cica, tillhör fam. trastfåglar, Tu'rdidæ, har fått sitt namn av att strupen hos hannen om sommaren är klarblå med en rödbrun mittfläck. Färgen är f. ö. Blåhake. ovan brungrå med ett vitt streck över ögonen. Stjärtfjädrarna äro svarta med rostbrun bas. B. bebor Skandinaviska halvöns fjälltrakter samt Europas och Asiens tundror och lägger sitt bo med 6—7 grönaktiga ägg i kanten av någon tuva. Sången är vacker och omväxlande. Flyttfågel med vinterkvarter i n. Afrika. H. B-n. Blåhakesläktet, Cyane'cula, tillhörande fam. trastfåglar, omfattar 4 över Europa, Persien och Centralasien utbredda arter (se Blåhake). H. B-n. Blåhallon, benämning på Rubus cce'sius. Se Rubus. Blåhammarfjället, fjällmassiv på gränsen mellan Äre och Undersåkers socknar, v. Jämtland, o. 15 km. s. s. o. om Storlien; högsta toppen är Blåhammarkläppen (1,163,7 m. ö. h.). O. 600 m. n. o. om denna ligger Blå hammarstugans turiststation (inrättad 1912, i juli 1923 eldhärjad, därefter ombyggd). E. S-z. Blåhjon, blå jon, skalbagge. Se Barkbockar. Blåholts, se Kampeschträdet. Blåhuva, Di'loba cæruleoce'phala, fjäril tillhörande gruppen nattflyn. Antennerna äro hos hannen kamtandade, hos honan sågade. Ving-bredden är 33—41 mm., framvingarna violett-grå el. mera brunakliga med en stor gulvit, 8-formad ringfläck, som stöter samman med den likaledes gulvita njurfläcken, bakvingarna vita med en mörk fläck i bakhörnet. Larverna äro skadedjur på fruktträd. E. W-n. Blåhägg, i Sverige icke sällan odlade pryd-nadsbuskar. Se Amelanchier. A. V-e. Blåhök, se Kärrhöksläktet. Blå jungfrun, ö i Kalmarsund. Se Jungfrun och Blå k ull a. Blåkali, mindre brukligt namn på gult blod-lutsalt, ferrocyankalium. Blåklint, en i hela Sverige allmän växtart. Se Klintsläktet. Blåklocka, växtart. Se Campanula. Blåklätt, av många botaniska förf, använt namn på blåklint. Se K lin t slä k t et. Blåkopiering, ett förfaringssätt för mångfaldigande av ritningar och skrift, numera delvis undanträngt av andra metoder. Se Ljuskopiering. Blåkorpar, Cyanoco'rax, ett till fam. Corvi'-dæ, kråkfåglar (se d. o.), hörande släkte med 13 över Mellan- och Sydamerika utbredda arter. Vingarna äro korta, stjärten lång, hjässans och pannans fjädrar bilda en yvig kam. Mest känd är uraccan, C. chrysops, som är av en kajas storlek. H. B-n. Blå korset, namn på absolutistiska nykter-hetsorganisationer i ett flertal länder, framför allt de romanska. B. k. grundades 1877 i Schweiz av en protestantisk pastor, L. L. Ro-chat, i vissa hänseenden efter mönster av Röda korset (se d. o.). B. k. var från början en religiöst betonad nykterhetsorganisation, vars verksamhet till väsentlig del var att omvända drinkare. Till Belgien infördes B. k. (La croix bleue) 1885 (återinfört 1901), till Frankrike 1892. Även i Tyskland och Danmark finnes en blåkorsrörelse; i Danmark är Det blaa Kors landets näst största nykterhetsorganisation. Th. Dn. Blåkråka, Cora'cias ga'rrulus, tillhörande ordn. Coraciifo'rmes, blåkråkartade fåglar. B. är något mindre än kajan. Färgen på huvud och hals är ljusblå, rygg och skuldror äro rödbruna, vingpennorna svarta med blå glans, vingtäckarna violblå, kroppens undersida grönblå. B., som är utbredd över mellersta och s. Europa samt angränsande delar av Asien och Nordafrika, förekom hos oss förr ganska — 267 — — 268 —