BLÅVINGAR har, enskildas skogar under inskränkt disposition 42,084, resp. 31,454 har. 1926 års avverkning å statsskogar 64,919 kbm. B. r. är delat i 6 bevakningstrakter. E. S.-P. Blåvingar, Lycæ'na, dagfjärilssläkte tillhörande fam. Lycæni'dæ. B., som numera stundom uppdelas på flera släkten, ha sitt namn därav, att hannarnas vingar vanl. äro sidenglänsande blå, medan honornas äro bruna. Undertill äro vingarna ljust grå el. bruna med vita el. svarta, ofta gulröda fläckar. B. höra till våra minsta dagfjärilar (vingbredd 20—35 mm., sällan mera), flera arter äro allmänna och genom sin färg iögonfallande. De korthåriga, till formen gråsugglika larverna leva vanl. på fjärilblomstriga växter, några äro anträffade i myrsamhällen. Allmännast äro den större puk-törneblåvingen, L. (Polyo’mmatus) icarus, vars hannar ha rent blå och honor något blåskim-rande vingar, samt den något_mindre s. k. allmänna blåvingen, L. (Plebei'us) argus, vars hannar ha en mörk kant på vingarna, medan honornas vingar äro rent bruna, ofta med en rad rödgula fläckar. E. W-n. Blåvitrio'1, detsamma som kopparsulfat. Se Kopparsalter. Blåvärme, tekn., se Blåskörhet. Blåytesvamp, hårnäbb, se Ceratostoma. Blåälving, en art gräs. Se Ä1 väx ing. Bläck (gammalt lånord, eg. »det svarta»; jfr eng. black, svart), en för skrivning avsedd, färgad vätska. Forntidens b., sådant vi känna det från papyrus- och pergamentmanuskript och enl. uppgifter i enstaka bevarade samtida recept, bestod av i vatten uppslammade färgämnen jämte något bindemedel. Under medeltiden framställdes gott b. av galläpplen och järn-salter. Vid mitten av 1800-talet började s. k. alisarinbläck framställas, vilket (i motsats till äldre sorters b.) är en verklig lösning av järn-salter med förmåga att tränga djupare in i papperet, än vad en uppslammad färgvätska kan göra. Därmed blir det även svårare att utplåna. Alisarinbläcket innehåller järnsalter av garvsyra och gallussyra jämte ett lämpligt anilin-färgämne, som strax förlänar b. färg. Den avsedda stabila, mörka färgen framkommer efter skriftens torkning på gr. av luftens oxidation. — Ang. normalbläck utfärdades i Sverige bestämmelser genom K. f. 12/6 1907. — Märkbläck för märkning på tyg består av en am-moniakalisk silverlösning, lämpligen försatt med något dextrin el. gummi arabicum. Vid uppvärmning med hett strykjärn el. solbelysning framträder skriften svart av utreducerat silver. — Sympatetiskt b. (osynligt, hemligt b.) avser att dölja skriften, tills den med lämpliga medel göres synlig. En som b. använd utspädd lösning av koboltklorur låter skriften framträda blå vid uppvärmning men åter försvinna efter avkylning. En skrift med järnkloridlösning framkallas genom bestrykning med en lösning av gult blodlutsalt. Antalet recept på dylika hemliga b. är mycket stort, men intet är fullt säkert, enär skriften alltid kan spåras enl. vissa generella metoder, t. o. m. om rent vatten använts som b. — Färgade b. utan större anspråk på hållbarhet framställas som lösningar av olika anilinfärger med tillsats av gummi arabicum, fuchsin, erythrosin el. eosin (röda färger), metylenblått, kristallviolett, malakitgrönt, diamingult m. fl. J. Tbg. Bläcka, skogsbruk, med yxa avtälja ett hand-flatstort stycke av barken på ett träd, så att den vita veden blottas. B. användes även om det därigenom uppkommande märket. Genom denna åtgärd utmärkas de till avverkning bestämda träden, men den användes även för utmärkande av rågångar, gränser, vägar o. dyl. i skogen. Då träden, särsk. gran, lätt taga skada genom röta vid bläckningen, har man för sistnämnda ändamål alltmera börjat övergå till märkning med färg. F. A. Bn. Bläckfiskar, huvudfotingar, Cephalo'po-da, en klass blötdjur omfattande högt organiserade, vanl. ganska stora former. Under det att ett fåtal endast äro några cm. långa, når det stora flertalet, armarna inberäknade, en längd av 0,2—1 m. Av jättebläckfisken Archi-téu'this, vars storlek och styrka givit upphov till många fantastiska historier och som faktiskt anfaller t. o. m. bardvalar, har man erhållit ex. av ända till 18 m:s längd. — B:s kropp är genom en tydlig inskärning uppdelad i huvud och bål. Huvudet bär munöppningen och de i krans omkr. denna ställda långa och muskulösa armarna, vilka på sin mot munnen vända sida hos samtliga former, pärlbåtsnäc-kan undantagen, äro försedda med kraftiga sugskålar. Bakom armarna sitta på huvudets sidor de två stora ögonen. Dessa, som hos pärlbåten äro enkla bägarögon (se d. o.), äro hos övriga former högt utvecklade, omgivna av brosk och i hela sin byggnad påminnande om ryggradsdjurens. Här finnas således både hornhinna, vilken dock vanl. är genomborrad, och regnbågshinna, lins, glaskropp och en väl utbildad näthinna. Trots dessa överensstämmelser äro b:s och ryggradsdjurens ögon ur jämförande anatomisk synpunkt helt skilda bildningar, vilket bl. a. deras embryonala anläggning visar. Bålen, i vilken inälvorna äro belägna och som på sidorna ofta är försedd med fenlika hudflikar, omgives av en muskulös mantel, vilken på buksidan begränsar mantelhålan. I denna ligga på sidorna 2 (hos pärl- — 287 — — 288 —