BLÄSAND beck (se denne). Närmaste anledningen till relationens tillkomst var det hot mot värends-rätten, som lagkommissionens förslag till nya gifto- och ärvdabalkar inneburo (även mot kyrk-bröllopsståten från 1686 års kyrkolag). Medan den äldre sägnen som en typisk »svarsägen» sökt förklara de för Värend egendomliga rätts-sederna, skapades nu den rikare utformade versionen för alt försvara dem mot den enväldiga konungamaktens uniformitetssträvanden. Rude-becks relation fogades som bilaga till häradshövdingarnas gemensamma yttrande över lagförslagen, upplästes av Dahlberg i rådet och hade till följd, att Värends gamla rättspraxis fick fortgå. Talrika avskrifter av relationen från 1700-talets början visa, att sägnen genast blev populär; för en större allmänhet blev den känd genom en lång rad skillingtryck (från 1749), och med Dalin erhöll den vetenskaplig auktorisering. Mångfaldiga äro försöken, alltifrån Dalin, att passa in sägnens händelser i känt historiskt sammanhang. — En undersökning av Rudebecks arbetsmetoder som sägenupp-tecknare visar honom som en naivt okritisk och högst fantasifull forskare i farbroderns, den store Olof Rudbecks, anda. Alla den förevarande sägnens personnamn äro diktade el. lånade från andra håll, säkerligen även hjältinnans (namnet B. förekommer som brukligt dopnamn först på 1800-talet), och lokaliseringen av händelserna är byggd på lösa etymologiska spekulationer. I Rudebecks version har sägnen blivit mycket spridd, särsk. i Småland, och utgör ett åskådligt exempel på sekundär, ytterst från litterär källa härstammande »folklig» tradition. — Sägnen om B. har ofta gjorts till föremål för poetisk behandling; mest känd är Stagnelius’ episka dikt »Blenda». — Litt.: G. O. Hyllén-Cavallius i »Läsning för folket», 7 (1841); C. J. Schlyter, »Juridiska afhandlingar», 2 (1879); A. Vejde i »Hyltén-Cavalliusförening-ens årsbok», 1922. Alb. V. Blända (göra blind). 1) Beröva någon synen; förr brukat som straff. — 2) Opt., se Bländare. — Om avbländning av ljus å motorfordon och fartyg, se Avbländning. Bländare, diafragma, platta av ogenomskinligt material försedd med en i regel cirkulär öppning. B. utgör en viktig del i optiska instrument — kikare, mikroskop, fotografikameror etc. —, där olika funktioner tillkomma den, ss. att avblända randstrålarna i ett infallande strålknippe för att ernå större skärpa vid en avbildning, att begränsa synfältet, att reglera ljusmängden o. s. v., för vilka olika uppgifter närmare redogöres i samband med de olika optiska instrumenten. En b. med reglerbar öppning är den s. k. irisbländaren, som består Irisbländare. av en serie skärformade metall- el. ebonitplat-tor, vridbara kring i ändarna fast anbragta tappar. Tapparna i ena ändan av skivorna äro införda i motsvarande öppningar i en fast cir-kelring, tapparna i de andra ändarna glida i spår i en rörlig cirkel-ring. Genom vridning av sistnämnda cirkel-ring varieras bländar-öppningen. Utom irisbländare användas i fotografiapparater även lösa bländare och s. k. revolverbländare. Dessa sistnämnda utgöras av en cirkulär skiva vridbar kring en axel genom centrum. På en med periferien koncentrisk cirkel är utstampad en serie cirkulära öppningar med varierande diam., som genom vridning av skivan kunna inställas vinkelrätt mot objektivets axel. Se Fotografering, Fotografiska objektiv, Kikare, Mikroskop. A. L-dh. Blände, gruppnamn av tyskt ursprung för mineral med stark glans, genomlysande el. genomskinliga, föga hårda (hårdhet under 4), men spröda, övervägande svavelföreningar. — Under namnet b. går ofta zinkblände (se d. o.), sfale-rit. K. A. G. Blandning, en på skottvallen till skjutbanor uppställd skärm, vanl. bestående av dubbla brädväggar med stenfyllning, avsedd att hindra direkta skott att gå över vallen. A. W. G. Blänkare (urspr. en bildlig användning av ett från ty. Blänker lånat militärt ord: patrull, som har till uppgift att oroa fienden o. d.; numera förknippat med blänka, men eg. person, som far hit och dit), tryckt publikation, i sht liten tidningsartikel o. d., som avser att utröna el. förbereda den allmänna stämningen el. meningen rörande en viss fråga; »trevare». E. Hqt. Blänkfyr, se Fyr. Blära, Mela'ndrium, växtsläkte tillhörande fam. Caryophyllaceæ, omfattar i vårt land 2 arter, A/, album (prate'nse), vitblära, med vita, och M. rubrum (silve'stre), rödblära, med röda kronblad. Båda äro fleråriga, 3—7 dm. höga, täml. allmänna örter, den förra växande på odlade ställen, den senare i lundar och på fuktiga ängsmarker. De sammanslås stundom med släktet Lychnis (se d. o.) under namn av L. dioi'ca. A. V-e. Bläs, fläck, vanl. vit och långsträckt, i pannan på hästar el. nötboskap; häst med b. Bläsand, brunnacke, Anas (Mare'ca) pe- — 293 — — 294 —