BLÖDNING rött färgämne bildas (se Bakterier). Under medeltiden, sedan transubstantiationsläran (se d. o.) blivit erkänd, ansågs blödande hostia som ett underbart bevis på den nya läran. Men b. b. åstadkom också under denna tid icke sällan misstro och häftiga beskyllningar särsk. mot judarna med därav följande processer och judeförföljelser. A. V-e. Blödande ho'stia, se Blödande bröd. Blödaresjuka, hæmophi'lia, är en ärftlig sjukdom, som utmärker sig för en starkt utpräglad tendens till blödningar beroende på en dålig blodstillningsförmåga. Sjukdomen uppträder uteslutande hos manliga individer inom vissa familjer. Den går alltid i arv på mödernet, d. v. s. kvinnorna i dessa s. k. blödarfamiljer överföra sjukdomen till sina manliga ättlingar men icke till sina kvinnliga. Sjukdomen brukar uppträda redan under barndomen i form av blödningar i huden el. slemhinnor och muskler, i regel efter obetydliga skråmor, men också utan någon yttre åverkan alls. Mycket vanliga äro spontant uppträdande blödningar i lederna. Ofta uppträder sjukdomen i samband med smärre kirurgiska ingrepp, tandut-dragning etc., el. ger sig tillkänna som en mycket hårdnackad näsblödning. Ofta dö sjuka med blödaranlag redan som barn på gr. av en sådan ostillbar blödning. Vid mindre utpräglad blödartendens kunna de sjuka, om de förskonas från yttre åverkan, sår etc., framleva sitt liv utan större obehag. Vid 50-årsåldern brukar blödartendensen avtaga. Blodet synes hos dessa individer vara fullständigt normalt, behandlingen är eg. maktlös mot lidandet. Man har vid större akuta blödningar försökt gynnsamt påverka blodstillningen genom blodöverföring el. insprutning av blodserum. S. I-r. Blödit, ett mineral, se Astrakani t. Blödning. 1) Utträde av blod ur blodkärlen. Helt små blodmängder kunna under vissa förhållanden, t. ex. vid en del blodstockningar, stas, utträda i omgivande vävnad genom oskadad kärlvägg, varvid de röda blodkropparna av blodtrycket pressas ut mellan de vidgade cellmellanrummen i de små hårkärlen (b. per diape'desin). Större b. förutsätta ett direkt öppnande av blodbanan antingen genom yttre mekanisk åverkan, skärande el. stickande vapen, skottskador, slag, bett etc., el. därigenom att en utanför kärlet belägen, vävnadsförstörande process angriper kärlväggen, t. ex. vid magsår, lungtuberkulos etc., el. slutl. genom bristning av väggen vid förefintligt missförhållande mellan blodtryck och kärlväggens motståndskraft, hjärnblödning m. fl. sjukliga tillstånd (b. per rhexin). Man skiljer på arteriell- el. pulsåderblödning, venös el. blodåderblödning samt kapillär b. el. b. från hårkärlsystemet. Vid den förstnämnda är b. i regel sprutande, pulserande i takt med hjärtslagen och blodet har en ljusröd färg på gr. av sin halt av syre. Den venösa b. karakteriseras av det mörkröda, syrefattiga, men kolsyrerika blodet, som mera väller fram ur såret utan pulserande stråle. Vid b. från hårkärlen ses ett diffust utträde av blod från en massä små blödande punkter å en såryta. 1 motsats till en yttre b., vid t. ex. en sårskada, talar man om inre b., när blodet tömmer sig i något av kroppens hålorgan, bukhåla, mage, brösthåla etc. B. under huden ger upphov till mer el. mindre utbredda blåröda missfärgningar, s. k. blåmärken, under det att en större, mera begränsad blodansamling i en vävnad går under namn av hematom (se Blodutådring). Det i en vävnad utträngda blodet uppsuges i regel, om blodmängden ej är för stor, efter föregående sönderdelning av blodkropparna och omvandling av det röda blodfärgämnet så gol' som fullständigt genom lymfbanorna, under det att vid större b. en del av blodmassan kan omvandlas i bindväv och ge anledning till kvarstående ärrbildningar. I enstaka fall kan runt omkr. ett hematom utvecklas en bindvävsvägg, som blåsformigt omsluter blodmassan, vilken så småningom uppsuges och ersättes av en klar vätska. — Följderna av en b. bero vid en yttre b. i första hand på graden av blodförlust, vid en inre b. dessutom på graden av vävnadsför-störing genom det utträdda blodet och organets känslighet för denna. Så kan en liten b. i hjärna och öga vara av ödesdiger betydelse och åtföljas av de svåraste symtom, under det att en större dylik i ett mindre utdifferentierat organ kan förlöpa relativt symtomfrilt. — Bortsett från de rent lokala symtomen ger en svårare b. alltid allmänna symtom, vars igenkännande, särsk. vid en inre b., är av allra största vikt. Då hjärnan är ett för bristande blodtillförsel ytterst känsligt organ, härleda sig vid en akut b. de tidigare symtomen i allm. härifrån. Matthet och trötthet, svindel, öronsusningar, flimmer för ögonen, illamående etc. äro symtom på den akuta blodbristen i hjärnan. Härtill komma en stark blekhet hos hud och slemhinnor, kallsvett och hastig andning. Ett av de viktigaste symtomen är pulsens förhållande, som vid pågående b. blir allt hastigare, för att slutl. bli omöjlig att räkna. Vid fortsatt b. inträder så småningom medvetslöshet, andning och hjärtverksamhet avstanna, och patienten dör i förblödning. Behandlingen av en b. bör i första hand inrikta sig på stillandet av själva b., så vitt detta är möjligt, genom direkt bort-eliminerande av blödningskällan; vid b. i vissa inre organ, t. ex. hjärnan, kan detta krav endast — 297 — — 298 —