BOKST AVSMYSTIK Likvärdiga auktoritet. Denna extrema lära om b. har dock modifierats på många sätt. S. N. Bokstavsmystik el. bokstavsmagi kallas skrivtecknens bruk i trolldomssyfte. Redan de gamla egypterna brukade hieroglyfer i viss anordning vid magiska trollformler; dock äro de principer, som därvid tillämpats, ännu icke närmare klarlagda. Semiterna — särsk. araber och judar (kabbalister) — använda sedan sekler tillbaka sina skrivtecken magiskt, framför allt på s. k. bokstavsamuletter, varvid tecknen inordnas i mystiska figurer (kvadrater, hexagram o. s. v.). Härvid spelar uppenbarligen talvärdet den avgörande rollen; ofta ge tecknen även lästa i en stor mångfald riktningar samma talvärdesumma, likvärdig med talvärdet av ett gudsnamn el. dyl. Enl. nyligen verkställda undersökningar ha romare och greker (åtminstone i senhellenistisk tid) haft en på talvärdeprincipen — i regel tecknens ställningsnummer i alfabetraden — grundad b. På denna finnas bl. a. åtskilliga belägg i N. T. (talet 666, med äldre variant 616, i Uppenbarelseboken m. m.). Även de runristande nordborna ha övat b. Om bruket av troE-domsrunor finnas många vittnesbörd i forntida nordisk litteratur. Vår tids forskning har hos bevarade magiska runristningar påvisat teckenräkning (M. Olsen) och talvärdesberäk-ning (S. Agrell). Ofta har alfabetraden i dess helhet el. i dess begynnelse använts i troll-domsinskrifter. Man har funnit senantika sådana på kärl nedgrävda i nekromantiskt syfte på begravningsställen, och på den bekanta Kylver-stenen på Gotland (från tiden o. 400 e. Kr.), vilken påträffats inne i en grav, befinner sig hela den av 24 tecken bestående äldre runraden, avslutad med en högst invecklad, tyd-ligtvis magisk s. k. bindruna. — Litt.: F. Dorn-seiff, »Das Alphabet in Mystik und Magie» (1922, 2 Aufl. 1925); S. Agrell, »Runornas talmystik» (1927) och »Zur Frage nach dem Ursprung der Runennamen» (1928). Jfr Alfabet, Kabbala och Runor. Agr. Bokstavsrim, stavrim, allitteration (se d. o.)'. Bokstavsräkning, framställning av matematiska begrepp och slutledningar med användning av bokstäver som symboler för tal. Att räkna är att åvägabringa en viss förbindelse mellan tal, varvid själva räkneoperationens logiska art beskrives genom olika räknetecken (+, = etc.). Då med hjälp av sådana tecken ett räkneförfarande mellan bokstäver angives, tänkes alltså varje bokstav el. symbol representera, »föreställa», ett visst tal, som antingen ej behöver fixeras, kan vara godtyckligt el. ev. ej kan utan vidare fastställas, är »obekant». Den symboliska likheten a + b = b + a uttrycker exempelvis additionens »kom-mutativa» huvudlag el. den allmänna sats, alt summationen av två tal vilka som helst, »insatta» i st. f. symbolerna a och b, ger samma resultat, vare sig det andra talet lägges till det första el. tvärtom. Ofta identifieras b. i äldre framställning med den allmänna aritmetiken (arithmelica specio'sa el. universalis), som, sammanfattad med den därpå byggda elementära ekvations-läran (»algebran»), då tages i motsättning till den vanliga sifferräkningen (arithmelica nu-mero'sa). I mera egentlig och omfattande mening kan b. sägas vara matematikens universella symbolspråk (varvid det dock givetvis är i och för sig oväsentligt att som symboler bokstäver användas). Utbildningen av detta symbolspråk, som i huvudsak fullföljt uppgiften att åt den matematiskt-logiska konstruktionen skaffa ett enhetligt, renodlat och från det språkligl-grammatikaliskas omständlighet och oklarhet frigjort uttryck, har för matematiken och därav beroende vetenskaper varit av avgörande betydelse. Endast därigenom har den matematiska teknikens skärpa och förmåga att i överskådlig följd sammanfatta komplicerade logiska operationer blivit möjlig. Förebildlig för symbolikens inträngande i matematiken är algebrans historia med den typiska indelningen i tre stadier: 1) retorisk algebra, i vilken alla räkneoperationer beskrivas i ord, 2) synkoperad (förkortad) algebra, där speciella beteckningar uppträda som förkortningar av ord, som beskriva ofta återkommande operationer, och slutl. 3) symbolisk algebra, med färdigbildat symboliskt teckensystem, arbetande efter sina egna, klart bestämda logiska lagar (se vidare Algebra, Aritmetik, Matematiska tecken). Z-n. Bokstavsskrift, skrift med särskilda tecken (bokstäver) för olika språkljud. Motsats: bild-, ord-, stavelseskrift. Jfr Alfabet. Bokstavsträ, se Bros im um. Bokstugan, folkbildningstidskrift, startad 1917 av Oscar Olsson och Richard Sandler som organ för I. O. G. T:s studiecirklar, fr. o. m. 1929 övertagen av Arbetarnas bildningsförbund (A. B. F.) och Goodtemplarordens studieförbund under samma red. som förut. B. utgår med särskild uppl för vardera organisationen och innehåller ledande artiklar från olika kulturområden, bokanmälningar, anvisningar för självstudier och studiecirkelarbete, redogörelser för och utredningar om in- och utländskt folkbildningsarbete m. m. H. E. Boktryckarkonst, konsten att med tillhjälp av lösa och alltså på olika sätt kombinerbara — 431 — — 432 —