BONDE länderna har förhållandet gestaltat sig i Danmark. Utgångspunkten för utvecklingen och dess tidigare skeden är väl densamma som i det övriga Norden. Ur ett samfund av rättsligt likställda bönder höjde sig en herreklass. Uppåt avsöndrades således ur b:s klass det högst stående skiktet, i stället rekryterades det underifrån genom trålarnas emancipation. Denna utveckling medförde, att b:s sociala nivå sjönk. Ekonomiskt försvagades de genom skattetrycket, de talrika krigstågen och de inre stridigheterna; allt mer och mer jord strömmade ur böndernas och över i de privilegierades händer. Denna utveckling avbröts icke som i Sverige utan utvecklades vidare under inflytande av den i Danmark talrika tyska adelns feodala föreställningar. Dessa gjorde sig gällande även inom dansk statsförvaltning och verkade nivel-lerande mellan förpaktarna under den danska kronan och de fåtaliga skattebetalande självägarna. Ett slags livegenskap (Vornedskab, se d. o.) utbredde sig; den nyare tidens första period — adelsväldets tid i Danmark — försvårade ytterligare b:s ställning. Väl syntes enväldet komma att betyda en lindring, då 1702 Vornedskabet avskaffades. Men redan 1733 återkom livegenskapen i förnyad gestalt genom införandet av Stavnsbaandet (se d. o.), och b:s ställning försämrades ytterligare. Först under inflytandet av upplysningstidens idéer fick reformarbetet fart. 1786 tillsattes en Landbokom-mission, som på kort tid genomförde betydande reformer. Förhållandet mellan godsägaren och förpaktarna reglerades på för de senare fördelaktiga villkor; Stavnsbaandet avskaffades helt 1788. En kortvarig stagnation i reformarbetet följde väl, men fr. o. m. 1840 tog arbetet med böndernas frigörande åter fart. Ett kulturellt upplysningsarbete satte rika frukter. B. del-togo efter 1848 års händelser (se Danmark, historia) livligt i det politiska livet och påskyndade reformarbetet. Icke minst har den danska bondeklassens ekonomiska organisationsarbete, som åtminstone inom Europa ännu saknar motstycke, fört den framåt och tryggat dess ställning. 1. A.; S. Bin. Bonde, gammal svensk adelsätt, jämte Bielke och Natt och Dag den äldsta av rent inhemskt ursprung, som ännu fortlever. Om dess stamort är att söka i Småland el. i Östergötland, är ovisst; från 1300-talets mitt har emellertid släkten haft i sin ägo Bordsjö (se d. o.) i förstnämnda landskap. I dessa landskap funnos under 1200-talet åtskilliga släkter, vilka liksom B. i sköldemärket förde en båt; frändskapen mellan dem kan icke mera fastställas. Med säkerhet kan emellertid den senare släkten B. ledas tillbaka till bröderna Tord B., nämnd 1310— 27, och Erengisle Petersson, nämnd 1319 —50. Den förre, som var bosatt i Östergötland och senast 1320 blev riksråd, var farfar till nedannämnde B. 1), vars sonson, Karl Knutsson, blev Sveriges konung; med dennes oäkta, men av fadern legitimerade son Karl Karlsson, som enl. Olaus Magnus »levat och åldrats i en ringa och föraktad ställning», utslocknade Tord B:s ättegren. Från Erengisle Petersson, bosatt i Värend, stamma sålunda de nu levande släktgrenarna. Hans ättling i sjätte led. hertig Karls råd Filip B. till Bordsjö och Säckestad (1552—88), blev genom sina tre söner (jfr släkttab.), B. 5), assessorn i Göta hovrätt Jöns B. och översten Ulf B., stamfar för de tre huvudgrenarna, friherrliga ätten B. (Laihelagrenen), Borrö- och Fitunagrenen samt Säckestadsgrenen. Den förstnämnda, vilken som friherrlig utslocknade 1712 med en son till B. 7), fortlever genom ättlingarna till B. 8), vilken 1695 fick grevlig värdighet och blev stamfar för grevliga ätten B. af Björnö. Den till denna ättegren hörande B. 13) erhöll ss. innehavare av det av hans farmor, Viveka Trolle, stiftade fideikommisset Trolleholm i Skåne kungl. tillstånd att jämte sitt eget begagna släkten Trolles namn och vapen och kallade sig Trolle-Bonde, vilket namn sedan burits av fideikommissari-erna till Trolleholm. På den 1712 utgångna fri-herrl. ättens n:r adopterades 1803 B. 12) av Borrö- och Fitunagrenen; hans son, överstekam-marjunkaren friherre Carl B. (1786—1854) tillträdde 1808 det Hildebrandska fideikommisset Ericsberg i Södermanland, vilket sedan dess tillhört denna ättegren. Säckestadsgrenens grundare, Ulf B., var farfar till riksrådet Claes B. (1664—1726), som 1719 upphöjdes i grevl. stånd; hans ätt, B. af Säfstaholm, utslocknade 1783. G. Cqt. 1) Tord B., riddare, riksråd (d. 1417). B. var Bo Jonssons fogde i Finland och insattes av denne bland hans testamentsexekutörer, vilka skulle skydda hans gods mot Albrekts indrag-ningsplaner. På detta sätt kom B. att biträda vid inkallandet av Margareta till hjälp mot Albrekt. Av Margareta begagnades han särsk. till uppdrag i Finland och var från 1403 hövits-man å Viborg. Som sådan uppträdde han med kraft mot ryssarna. — B. är hjälten i G. V. Gumælius’ roman »Tord B.» (1828). 1. A. 2) Karl Tord sson B., den föregåendes son, riksråd (död o. 1444). B. tog i unionsstriderna avgjort parti mot de nationella och uppträdde mot sin brorson Karl Knutsson, vars planer på att förskaffa sig kungakronan i slutet av 1430-talet han verksamt motarbetade. 1. A. 3) Karl Knutsson B., den föregåendes brorson (1409—70), svensk konung, se Karl (VIII). _ 541 _ — 542 —