BONSDORFF rian hävdade han på gr. av statens alltjämt fortgående avkristning skilsmässa mellan stat och kyrka. S. N. Bonomi [bå'nåmi], Ivanoe, italiensk publicist och politiker (f. 1873), deltog i grundandet av tidn. »Avanti!» och tidskr. »Critica so-ziale», i vilka kring sekelskiftet den reformistiska socialism utvecklades, som 1912 ledde till socialdemokratiska partiets sprängning. B. var 1916—17 minister för offentliga arbeten i Bo-sellis ministär, krigsminister i ministärerna Nitti och Giolitti 1920—21, ministerpresident och inrikesminister 1921—22. Han tillhörde deputeradekammaren 1909—24. B. har bl. a. utgivit »Le vie nuove del socialismo» (1907), »Dal socialismo al fascismo» (1924). C. G. Th. Bononcini [-cfni] (Buononcini), Giovanni Battista, italiensk tonsättare (f. o. 1665). Efter utbildningsåren hos fadern, kapellmästaren och tonsättaren Giovanni Maria B. (1640—78), och hos Colonna i Bologna och efter anställning ss. kapellmästare i Bologna och ss. violoncellist i hovkapellet i Wien var B. från 1716 knuten till den nya King’s theatre i London. Här utspelades den förbittrade konkurrensen med Händel, slutande med B:s nederlag. 1733 flyttade B. tillsammans med en alkemist, som helt tyckes ha utplundrat honom, till Paris och försvinner därefter. Utom mässor, kammarmusik, symfonier och oratorier skrev B. en lång rad operor. Mest kända äro de från Londontiden (»Astarto», 1720, »Ciro», »Crispo», »Griselda», 1722, »Far-nace», »Erminia», 1723, »Calpurnia», 1724, och »Astianatte», 1727). Med sin fina och behagfulla melodik och sina förträffliga dramatiska egenskaper hade de förtjänat ett bättre öde än att indragas som ett led i en till hälften ekonomisk, till hälften konstnärlig och politisk strid. E. A. Bono'nia, latiniserat keltiskt namn på Bologna och Boulogne. Bononiska stenen, se Bolognesiska lys-stenen. Bonot, på vissa platser benämning på ett slags ganska hårt flanad och stenad not (se d. o.), som lägges ut från två båtar (hälften från vardera) och tages ihop ung. på den plats, där den utlagts. B. användes huvudsaki. på under-vattensgrund. _ N. R-n. Bonpland [båplä'], Aimé, fransk botanist (1773—1858), deltog i A. v. Humboldts fleråriga forskningsfärd till olika delar av Amerika och insamlade därunder o. 6,000 växtarter, av vilka mer än hälften voro förut okända. B. blev 1804 föreståndare för de kejserliga botaniska trädgårdarna vid Malmaison, men lämnade 1816 denna befattning och begav sig till Buenos Aires, där han förordnades till prof, i naturvetenskap. Bland hans skrifter böra nämnas »Plantes équi-noxiales recueillies au Mexique» (1805—■ 18), »Monographie des Mélastomacées» (1806 —23). A. V-e. Bon-religionen, se Tibet, religiösa förhål landen. Bonsdorff, finländsk släkt, på 1600-talet in flyttad från Tyskland, enl. traditionen befryn-dad med ätten Bernstorff. Kyrkoherden i Hauho s:n, teol. d:r Peter B. (1719—1803) var far till nedannämnda B. 1)—3), av vilka B. 1) 1819 adlades von B.; dennes son, B. 4), upphöjdes 1868 i friherrligt stånd. G. Cqt. 1) Gabriel von B., läkare (1762—1831), med. d:r 1785 i Uppsala, studerade veterinärmedicin hos Per Hernqvist i Skara, blev 1786 prof, i naturalhistoria och veterinärvetenskap vid Åbo univ., 1794 i anatomi, kirurgi och veterinärvetenskap, 1815 preses för det nyinrättade finska Collegium medicum. E. L. Bn. 2) Jacob B., den föregåendes bror, teolog (1763—1831), teol. lic. i Åbo 1790, docent i orientaliska språk 1786, teol. prof. 1807, direktör för teol. seminariet 1822. B. anses ha varit en av sin samtids främsta teologer, ehuru icke alltid i samklang med den rena kyrkoläran. Av hans skrifter märkas undersökningar över Jesaja enl. Septuagintas text (1786 —1807), metrisk övers, av psalmerna (1825), av Job (1830), »Conspectus scientiæ pastoralis» (1811, 2 uppl. 1813), den tillsammans med J. Tengström utg. skriften »Om Ahlmanska sockneskolarnes tjenligaste inrättning» (1804), prisbelönt av hushållningssällskapet. B. framträdde även ss. poet. S. N. 3) Johan B., den föregåendes bror, språkforskare (1772—1840), prof, vid Åbo univ. i orientaliska spåk och grekiska 1807, från 1812 i grekiska B. är den förnämste representanten i Finland för den rationalistiska bibelexegesen, varom hans avhandlingar om Noas ark (1805) och de egyptiska landsplågorna (1809—19) bära vittne. Den ovilja, han därigenom väckte hos kyrkans män och universitetsmyndigheterna, förstärktes ytterligare genom hans frisinnade åsikter och öppna partitagande för A. I. Ar-widsson (se denne), och slutl. tvangs han att ansöka om tjänstledighet 1823, som utsträcktes till 1832, då han fick avsked som emeritus. — 589 — — 590 —