BOPP grönsten), krukskärvor, ofta med en enkel or-nering, och kolrester från härden äro det vanligaste innehållet. Fyndens sammansättning är dock synnerligen olika för olika trakter och tider. Ben- och hornredskapen äro sålunda talrikast under den äldsta perioden av stenåldern, lerkärlen uppträda först senare och utgöra under den yngre stenåldern det mest karakteristiska elementet på de östsvenska b., medan de i v. Sverige äro mindre vanliga och ofta alldeles saknas. De flesta b. ha legat vid stränderna, men på gr. av landets höjning träffas de ofta långt från den nutida strandlinjen. Såväl kust- som insjöboplatser förekomma. Jakt och fiske torde ha varit den huvudsakliga näringen för invånarna. Från den yngre stenålderns talrika åkerbrukande befolkning äro förhållandevis få b. kända, detta väl beroende på, att de i allm. förstörts av senare odling. De flesta spåren av åkerbruk på b. förekomma i Skåne och v. Sverige. Den märkliga pålbyggnaden vid Alvastra (se Al-vastraboplatsen) har varit bebodd av ett åkerbrukande folk. Ofta påträffar man ordet boplatskultur som beteckning för strandboplatsernas jägar- och fiskarkultur till skillnad från åkerbruks- och megalitgravkulturen. Om någon verklig olikhet i befolkningshänse-ende funnits torde dock vara ovisst. — Från bronsåldern äro b. sällsynta i Norden. Dylika äro dock kända från en del ställen i Skåne och Danmark och skilja sig till innehållet ej så mycket från stenålderns. — De boplatslämningar, vi känna från järnåldern, utgöras mestadels av verkliga hustomtningar och hela gårdsanläggningar. — Litt.: O. Almgren, »Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden» (2 uppl. 1923); J. Nihlén, »Gotlands stenålders-boplatser» (1927), båda med rika litteraturanvisningar. P- E. O. Bopp, Franz, tysk språkforskare (1791— 1867), prof, i orientalisk litteratur och allmän språkvetenskap vid Berlins univ. 1822— 64. Vid sidan av dansken R. Rask och tysken Jakob Grimm kan B. betraktas som den jämförande språkforskningens egentlige grundläggare. I sitt första arbete »Über das Conjugationssy-stem der Sanskrit-sprache» (1816) söker han med sanskrit som utgångspunkt och under jämförelse med grekiska, latin, persiska och germanska upp visa böjningens ursprung. Efter fortsatta, alltmer fördjupade studier utgav han sitt j många avseenden grundläggande huvudverk »Vergleichende Grammatik des Sanskrit, Zend, Griechischen, Lateinischen, Litauischen, Alt-slavischen, Gotischen und Deutschen» (1833 —52: fullständigt oinarb. uppl., som även medtager armeniskan, 1857—61). F. ö. har han offentliggjort jämförande undersökningar i keltiska, albauesiska, malajisk-polynesiska m. m. samt uppl. och övers, av sanskrittexter. — B:s förtjänster ligga huvudsaki. på den jämförande formlärans område, där han utmärker sig för en skarp analys och en genial blick för språkföreteelsernas sammanhang. Han var en människa med stora och ädla egenskaper, rättvis, hjälpsam och utomordentligt blygsam. — Till hans minne upprättades 1866 i Berlin en fond, »Die Bopp-Stiftung», till förmån för forskare i sanskrit och jämförande språkforskning. — Litt.: S. Lefmann, »F. B». (1891—97). E. Hqt. Bopyri'dæ, fam. kräftdjur tillhörande ordn. likfotingar (se d. o.). B. omfattar i gälhålan hos kräftdjur parasiterande former. Honorna ha kroppen vanl. skivformig och osymmetrisk, hannarna, som äro dvärgformer, däremot en långsträckt, ledad kropp. Mundelarna äro omvandlade till stickborst, extremiteterna till korta klammerfötter. H. B-n. Bor, B, kemiskt element med atomvikten 10,82 och ordningsnumret 5 i det periodiska systemet. B. förekommer ej i fri form i naturen, men väl som borsyra i flera mineral, t. ex. borax, Na2BiO7. IOH2O, kolemanit, CaaBeOn. 5H2O, boronatrokalcit, CaNaBpOs. 6H2O, boracit, Mg7C12Bi603o, o. a. Metallen kan erhållas ur borsyreanhydrid med magnesium el. ur smält kaliumborfluorid (KBF<) med metalliskt kalium. En synnerligen ren produkt erhålles vid sönderdelning av borbro-miden (BBr3) i elektrisk högspänningsljusbåge. På detta sätt erhålles ett amorft gråbrunt el. grönbrunt pulver, som ur många synpunkter förhåller sig analogt med kol, fast det lättare oxideras. Fullständigt ren är metallen svart men brunfärgas lätt genom oxidation i luften. (På gr. härav äro äldre uppgifter om elementet i allm. felaktiga.) B. löses av smält aluminium och erhålles vid avkylning som s. k. kristalliserat b. Detta innehåller aluminium och i vissa fall kol och är således ej att betrakta ss. en ny modifikation av metallen, vilket man tidigare gjorde. Denna form av b. utmärker sig för sin stora hårdhet, vilken närmar sig diamantens, varav benämningen bor-diamant. Kristalliserad b. angives ha sammansättningen AIB12 el. AI3C2B44 el. AIB2. — 603 — — 604 —