BORGMÄSTARE ligare och kallades b. De voro oavlönade kommunala förtroendemän, som, för att icke betungas av uppdraget, endast tjänstgjorde en var i tur vart tredje år. Urspr. folkvalt med ombyte den 1 maj årl., blev rådet småningom ständigt och kompletterade sig självt. Som ett minne av den dominerande roll, tyskarna spelade i Stockholms borgerskap vid stadens grundläggning, kvarstod en bestämmelse i stadslagen, att halva antalet i rådet skulle vara tyskar, en regel, som först upphävdes efter den nationella rörelsens seger i slaget vid Brunkeberg 1471. Under medeltidens lopp försvann fogden och ersattes av slottsherren el. b. Under 1600-talets starka an-spänning av rikets krafter blandade regeringen sig i borgmästarvalen och tillsatte sedan Kristinas tid så gott som alla b., vilket f. ö. Gustav Vasa gjort i enstaka fall. Efter upprepade klagomål från städerna mot detta ingripande av statsmakten föreskrevs 1693, att magistraten jämte borgerskapet ägde föreslå kandidat. Från 1809 äga stadens invånare sätta 3 på förslag. Småningom kom b. att mista sin karaktär av bisyssla åt en näringsdrivande borgare och ämbetet att beklädas av juridiskt utbildade fackmän. Först 1749 föreskrevs dock, att borgmästarekandidat skulle med akademiskt betyg styrka sin kunskap i lagfarenhet. Ännu så sent som 1830 medgavs dispens från detta stadgande. — I Danmark har en b. icke att befatta sig med rättskipningen utan endast med stadens ekonomi och motsvarar närmast drätselkammarens ordf, i nutidens Sverige. Jfr Byraad. — Litt.: C. T. Odhner, »Bidrag till svenska stadsförfattningens historia» (1861), N. Herlitz, »Utredning angående vissa spörsmål rörande stäoer-nas domstolsväsen» (»Statens offentliga utredningar», 1923: 6). E. Spr.; E. K. Borgmästare, valfångarnas namn på en måsfågel. Se Vittrut. Borgmästarerad el. borgmästarestenar, för fotgängare avsedd bättre stenläggning i gatans mitt, förekommer ännu somligstädes i svenska småstäder. C. V. J. Borgmästarpartiet, se Nya centern. Borgo (ital., urspr. befäst by, förstad), namn på åtskilliga orter i Italien och Sydtyrolen; även Roms n. v. stadsdel på h. Tiberstranden vid Vatikanen (Leoniniska staden). E. S-z. Borgognone [bårgåfiå'nä], Ambrogio de Stefani, italiensk målare (o. 1445—1523), verksam i Milano, där han företrädde den av hans lärare Vicenzo Foppa grundade konstriktningen med dess stela kompositionssätt, hårda formgivning och förkärlek för rik förgyllning. Lio-nardo da Vincis vistelse i Milano hade till följd ett uppmjukande av B:s konst i fråga om mo-dellering, färg och uttryck. Berömd är hans altarbild »Utgjutandet av den helige ande» (Santo Spirito, Bergamo). Certosaklostret vid Pavia bevarar av B. en mängd fresker och altar-bilder. Jfr pl. vid art. Bebådelse. K. E. S. Ambrogio Borgognone: Madonna. Kaiser-Friedrich Museum, Berlin. Borgou, Borgu, ett förutvarande fulberike i Afrika, beläget mellan Niger och Atakoraber-gen, nu delat mellan franska Dahomey och engelska Nigeria. B. är till största delen skogbe-vuxet slättland. Befolkningen är dels hedniska baribanegrer, dels muhammedanska fulber, haussa och sudannegrer. B. bestod av flera stater; viktigast av dem var Bussa. W. P-n. Borgquist, Waldemar, ingenjör (f. 28/i 1882), anställd vid Trollhätte kraftverk 1908, föreståndare för Vattenfallsstyrelsens elektro-tekniska byrå 1911 och överingenjör där 1914, — 655 — — 656 —