BOTANIK Vries (1890) ansåg nya arter uppkomma genom språngvis framträdande förändringar (mutationer) och gav med sin mutationsteori det första uppslaget till den på experimentell grund fotade härstamningsläran. De Vries, Correns och Tschermak återupptäckte 1900 de redan 1866 av Greger Mendel funna lagarna för egenskapers nedärvning, på vilka lagar våra dagars experimentella ärftlighetslära (mendelism) bygger. B:s olika grenar ha i senare tid blivit mera förbundna med varandra, och de uppgifter, de var för sig äga, ha förskjutits till nya forskningsområden. Den systematiska växtanato-mien, som grundlagts av Radlkofer och särsk. utvecklats genom Solereder, söker en anslutning till det naturliga systemet genom uppställande av systematiska, ur växtanatomien hämtade karaktärer för de olika växtfamiljerna. Genom serodiagnostiska undersökningar har Mez lämnat en ny grundval för våra åsikter rörande växtformernas naturliga släktskap och växtrikets stamträd. Ur morfologien har särsk. genom Goebel framgått organografien, som förklarar växtdelarnas form från synpunkten av deras funktion, samt den experimentella morfologien, som, likaledes grundad genom Goebel, söker förklaringen till växtdelarnas utbildning i deras reaktion mot yttre inflytelser. I samma riktning gå i viss mån arbeten av Vöchting, som särsk. undersökt organbildningen, och av Klebs, som söker härleda fortplantningsförhållandena från de på växten verkande yttre livsbetingelserna. Cellläran el. cytologien, grundad på en särsk. genom Strasburger utarbetad speciell undersökningsteknik, träder numera i nära samband med ärftlighetsläran och söker på detta sätt bringa mendelismens resultat i överensstämmelse med förloppen vid befruktningen och reduktionsdelningen. I denna riktning gå särsk. undersökningarna av Tischler, Renner, A. Håkansson m. fl. Ett stort intresse knyter sig till de av Winkler experimentellt framställda ympningshybriderna samt till hans och A. Ernsts undersökningar över apogamien i växtriket. Undersökningar av Claussen, Kniep och Burgeff ha väsentligen vidgat vår kännedom om sexualiteten hos svamparna. Tun-mann och Molisch ha riktat b. med grundläggande arbeten över växtmikrokemi, och Czapek har gjort växternas biokemi till en självständig botanisk disciplin. Genom sina undersökningar över växternas mekaniska väv-nadssystem har Schwendener lagt grunden till den fysiologiska växtanatomien, vilken har sin mest betydande representant i G. Haber-landt. Den patologiska växtanatomien, som undersöker cellernas och vävnadernas byggnad samt deras anordning hos abnormt utbildade växtdelar, har särsk. studerats av E. Küster. Fytopatologien el. läran om växtsjuk-domarna, vilken ingår som ett betydelsefullt led vid undersökningar på den praktiska b:s område, » har väsentligen utvecklats genom Hartig, Tubeuf och Sorauer. B. har även sökt anknytning till filosofien, ss. i den särsk. ge nom Reinke och A. Hansen grundade disciplinen b:s filosofi. B:s historia, som ägnar sig åt kritiskt historisk framställning av b:s skilda epoker och dess olika discipliner samt av den tidigare och nutida b:s beroende av olika tidsskeden och uppfattningar m. m., har särsk. utvecklats genom Meyer, Sachs, Green m. fl. B. i Sverige. Redan i skrifter från medeltiden och början av nyare tiden möta flerstädes uppgifter om i vårt land odlade växtpr och deras användning, särsk. för medicinskt bruk. De första mera rent botaniska arbetena härröra från J. Franck, den förnämste representanten för signationsläran i Sverige. Denne utgav en växtförteckning, »Speculum botani-cum» (1638, 1659), och utarbetade ett större, först i våra dagar offentliggjort, medicinskt-botaniskt arbete, »Botanologia». Från E. Til-landz härrör en förteckning över Åbotraktens växter (1673), från J. Palmberg ett arbete, »Svensk örtekrantz» (1684; ny uppl. 1733), som dock övervägande utgör en kompilation ur dåtida utländska örteböcker. 1694 utkom den första provinsfloran i Sverige, »Chloris gothica» av O. Bromelius. Kronologiskt följer så vårt lands största och mest betydande botaniska arbete före Linné, »Campus Elysii» av O. Rudbeck, fader och son, ett monumentalt verk, vilket avsåg att lämna beskrivningar och avbildningar av samtliga då kända växter, väsentligen efter J. Bursers herbarium. Endast två tomer blevo emellertid utgivna (1701, 1702). Förarbetena till fortsättningen av detta verk gingo förlorade 1702 vid Uppsalabranden, varigenom även ett annat av Rudbeck d. ä. påbörjat större verk blev avbrutet, »Lapponia illustrata», vilket skulle lämna beskrivning av bl. a. Lapplands växtvärld. De handmålade planscherna till »Lapponia illustrata» och »Campus Elysii» finnas emellertid i behåll, förvarade i fideikommissbibi. på Leufsta. J. Linder (Linde-stolpe) utgav »Flora Wiksbergensis» (1716), en förteckning över växterna i omgivningen av Vicksbergs hälsobrunn, och O. Celsius utförliga växtförteckningar över Uppsalatrakten (1732, 1740). Med Linné ingick en ny och glansfull epok i den svenska b:s historia. Han omgestaltade med en reformators entusiasm sin vetenskap, särsk. på det systematiska om ~ 789 — — 790 —