BRANDVÄSEN sig van der Heide till en början av en lång slang, vars ena ända utmynnade i sprutans behållare och vars andra ända var säcklikt utvidgad; dit tömdes el. pumpades vattnet från vattenhämtningsstället. Denna metod kunde endast utnyttjas på horisontal mark, och för att avhjälpa olägenheterna härav konstruerade samme man en sugslang av läder med sil, vilken till en början försågs med metallringar invändigt, senare ersatta av spiraltråd av metall. Ovan beskrivna sprutor voro s. k. hand kraftsprutor, vilka sålunda manövrerades och pumpades för hand. Nästa stora framsteg inom spruttekniken är uppfinningen av ång-sprutan. Äran härav tillkommer svensken John Ericsson, vilken 1829 under sin vistelse i England uppgjorde ett förslag att driva en brandspruta med ånga, vilket resulterade i tillverkning av den första ångsprutan. Dess stora överlägsenhet i förhållande till handkraftsprutorna visade sig vid en storbrand i London. Till Sverige infördes ångsprutan 1862. och den förekommer fortfarande ofta ss. reserv i våra mindre samhällen. Bl. a. vid Ljusne och Ludvigsbergs mekaniska verkstäder ha länge tillverkats dylika sprutor, vilka på gr. av sin stora effektivitet och tillförlitlighet vunnit erkännande. — Enl. brandstadgan åligger det stad — vari då även inbegripes köping, annan tätare bebyggd plats o. s. v. — att anskaffa och underhålla brand- och livräddningsredskap i tillräcklig mängd och av tillfredsställande beskaf fenhet. I motsvarande bestämmelser ang. landsbygden föreskrives, att i brandordningen skola införas efter kommunens behov lämpade bestämmelser om gemensamma brand- och livräddningsredskap. Vår tids brandredskap. — Bensinmotorsprutor. De i det föregående omnämnda handkrafts- och ångsprutorna ha i mån av teknikens utveckling särsk. i våra större och medelstora samhällen men även å landsbygden mer och mer börjat ersättas av motorsprutor; bland dessa intar bensinmotorsprutan det mest framstående rummet. Den första spruta av dylik typ, som tillverkades i Sverige, levererades 1909 av A.-b. S. Henrikssons sprutfabrik och var en kombination av handkraft- och motorspruta. I mån som fordringarna på vattenmängd och tryck skärptes, infördes snart nog en pump av kolvtyp, vilken emellertid avlöstes av den s. k. rotationspum-pen. Bägge dessa pumptyper hålla emellertid f. n. på att helt utträngas av centrifugalpum-pen, vilken f. n. installeras å moderna brandbilar. Sjöång- och sjömotorsprutor. För att kunna angripa en mera betydande eldhärd även från sjösidan ha konstruerats s. k. sjö-ångsprutor och sjömotorsprutor. Sådana med betydande slagkraft finnas bl. a. i Stockholm, Göteborg och Malmö samt i Norrlands såg-verksområden. Handkraftsprutor, stundom apterade å hjul, användas fortfarande i stor utsträckning, framför allt i våra mindre samhällen och landskommuner, men förekomma även i form av mindre s. k. pytssprutor, särsk. för tillgodoseende av det lokala brandförsvaret inom t. ex. hotell, olika slags industriella anläggningar o. d. De ingå även oftast i utrustningen å våra moderna brandbilar, avsedda att användas vid de talrika eldsvådetillbuden, då kraftigare eldsläckningsmedel ej behöva tillgripas. Kemiska eldsläckningsapparater. Redan under 1700-talet påbörjades i olika länder och icke minst i Sverige experiment med kemiska medel, avsedda dels att genom im-pregnering skydda olika föremål mot antändning, dels att hastigare, än som var möjligt med då använda metoder, kunna släcka en uppkommen brand. På 1700-talet väckte ett av apotekaren i Örebro, assessorn F. J. von Aken, sammansatt eldsläckningsämne stort uppseende. Det bestod av alun, vitriol, lera och rödfärg, upplösta i vatten. Genom K. m:ts cirkulär av Vio 1828 och 21/9 1838 ålades varje stad i riket att hålla ett visst förråd av detta eldsläckningsämne. De kemiska eldsläcknings-apparaterna ha i vår tid nått en hög grad av fulländning. Man skiljer på apparater, som fungera under gastryck, och sådana, som fungera genom handpumpning. Samtliga utom vattensläckarna användas för släckning av eldfarliga oljor och särsk. brinnande bensin samt kunna även användas, där högspänd elektrisk ström finnes. Vid de förstnämnda utdrives släckningsmedlet med kolsyra; bland dem märkas vatten- el. våtsläckarna, ss. Kraft, Kustos, Minimax, National, Oden, Olle, Pluto, Pondus, Presto, Protektor och Trygg, där släckningsmedlet är vatten, vidare pulver- el. torr-släckarna, t. ex. Pulver-Kustos, Tempus och Total, där släckningsmedlet utgöres av ett pulverformigt ämne, som vid användningen betäcker det brinnande föremålet och därigenom kväver elden. På motsvarande sätt sker släckningen med de s. k. skumsläckarna, av vilka Aba, Firefoam, Iffa, Knockout och Perkeo äro de vanligaste. Skumsläckningsmetoden har på senare tid tillvunnit sig allt större uppmärksamhet, och i de flesta större bensintankanläggningar finnas fast installerade anordningar för släckning av uppkommen tankbrand, liksom man även å en del brandbilar i våra större — 983 — — 984 —