BREVADEL berömde nidskrivaren Pietro Aretino. I Frankrike blev brevet under 1600-talet en flitigt odlad genre. Berömda företrädare äro Jean-Louis Balzac, som själv gav ut sina »Lettres», vilka haft den största betydelse för den franskklassiska prosans utbildning, Voltaire, Descar-tes, Bayle, Saint-Evremond samt en rad kvinnor ur landets högsta kretsar, Mme de Sevigné, Mme de Maintenon och Ninon de Lenclos. Från denna tid ha fransmännen åtnjutit stadgat rykte som mästare i brevskrivningens konst. Bland senare brevskrivare av rang märkas Voltaire, Rousseau, Diderot, Grimm, Mlle Lespinasse, Mme Roland, Courier, Sainte-Beuve, Renan, bröderna Goncourt, Taine och Flaubert. I de germanska länderna utbildades brevskrivningens konst på modersmålet betydligt senare än i Italien och Frankrike. Först från mitten av 1700-talet kan man tala om en tysk brevkonst, företrädd av Lessing, Winckel-mann, Goethe, Schiller, bröderna Humboldt, bröderna Schlegel, Tieck, Bettina von Arnim, Rahel Varnhagen von Ense, Heine, Bismarck, Alexander von Villers (»Briefe eines Unbekann-ten»). Bland engelska brevskrivare märkas Horace Walpole, Thomas Gray, lord Chester-field, vilka alla tre gått i fransmännens skola, Walter Scott, Shelley, Elisabeth Barret Brow-ning, Robert Browning. Danmark kan uppvisa en förnäm rad brevskrivare, Kamma Rah-bek, Ingemann, Grundtvig, H. C. Andersen, Mynster, Sibbern, Johanne Louise Heiberg, Julius Lange, Georg Brändes. Bland norrmän märkas Kielland och Björnstjerne Björnson. För Sveriges del kunna nämnas Kellgren, Leopold, Thorild, Tegnér, Geijer, Tömeros, Brink-man och Victoria Benedictsson. Redan tidigt började man under antiken använda brevformen i skönlitterärt el. vetenskapligt syfte. Som ex. kunna nämnas de b., som tillskrivas Platon, Aristoteles och Epikuros, Senecas »Epistolæ ad Lucilium» och Plinius d. y:s »Epistolæ». Bland de första kristna apo-logeterna var b. en mycket populär genre, alltifrån apostlarna fram till Augustinus och Hieronymus, detta beroende på att b. av naturliga skäl särsk. ägnar sig för agitation, polemik el. uppbyggelse. Berömda ex. härpå från nyare tid äro »Epistolæ virorum obscurorum», Pascals »Lettres provinciales», Bossuets och Fé-nelons »Lettres spirituelles», Montesquieus »Lettres persanes», Voltaires »Lettres anglai-ses», Diderots »Lettres sur les aveugles» och »Lettres sur les sourds-muets», Rousseaus »Lettre sur les spectacles» och »Lettres de la montagne», »The letters of Junius», tillskrivna Sir Philip Francis, Lessings »Briefe, die neueste Litteratur betreffend», Schillers »Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen», Lud-wig Börnes »Briefe aus Paris», Holbergs »Epist-ler». På svenska märkas C. G. Tessins »En gammal mans bref till en ung prins», Anders Schönbergs »Bref af Menalcas» och Hans Bergeströms »Indianske bref», en av 1700-ta-lets många efterbildningar av Montesquieus ovannämnda verk. Hammarsköld använde med förkärlek brevformen under sina kritiska fälttåg (»Kritiska bref rörande herr canzlirådet C. G. af Leopolds Samlade skrifter», 1810, »Bref till en vän, om poemet Axel af Esaias Tegnér», 1822); Fredrika Bremer avfattade sina stora reseskildringar från nya och gamla världen i brevform. Till antiken kan man också föra tillbaka det versifierade brevet, »skaldebrevet», som litterär form. Dess främsta odlare voro Horatius och Ovidius. Den förres »Epistolæ», i gemytlig ton hållna resonerande och berättande framställningar av litterära spörsmål, lantlivets behag o. s. v., riktade till bestämda personer, som gärna fingo några vackra ord, efterbildades framför allt i Frankrike, t. ex. av Marot, Scar-ron, Boileau (»Épitres») och Voltaire. De två senare ha i sin tur påverkat engelsmän som Pope, tyskar som Rabener, danskar som Jens Baggesen (»Riimbreve») samt nästan alla våra gustavianska diktare, framför allt Kellgren, Leopold och Oxenstierna. Ovidius gav genom sina »Heroides» (»hjältebrev»), fingerade kärleksbrev, upphov till en på 16- och 1700-talen ganska livskraftig poetisk genre, företrädd i Tyskland av Hofmann von Hofmannswaldau, i England av Pope och i Sverige av Leyon-crona, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Lidner. Även för prosaberättelsen har b. spelat en stor roll. Redan antikens romanförfattare utnyttjade brevformen, men det var först på 1700-talet som brevromanen slog igenom och för en tid blev av diktarna mycket omtyckt. Ex. äro Richardsons romaner, Rousseaus »La nouvelle Héloise», Goethes »Die Leiden des jungen Werthers», Foscolos »Le ultime lettere di Jacopo Ortis». I Sverige har denna brevform använts av flera romanförfattare, ss. Fredrika Bremer (»Axel och Anna») och Alm-quist (»Araminta May» och »Amalia Hillner»). H. E. Brevadel, adel, som, i motsats till vad förhållandet är med uradel (se d. o.), förvärvat sin värdighet genom adelsbrev. Brevbok, bok, som enl. k. f. av 4/s 1855 var föreskriven varje bokföringsskyldig och skulle innehålla avskrifter (kopior) av alla avgångna brev. Bokföringslagen av 31/s 1929 föreskriver ej b., men innehåller bestämmelse om förva- — 1119 — — 1120 —