BRJUSOV det religiösa måleriets område. B. utövade stort inflytande genom sin lärarverksamhet. M. Bjn. Brjusov [bro'saf], Valerij Jakovlevitj, rysk förf. (1873—1924), B. framträdde vid Balmonts sida kring sekelskiftet med en rad diktsamlingar i »dekaden-ternas» stil och blev snart genom teoretise-rande litteraturutlägg-ningar den nya »symboliska» skolans främste talesman. B :s ganska tungrodda lyrik offentliggjordes under pompösa (ofta utländska) titlar: »Chefs d’oeuvre», »Urbi et orbi» etc.; den saknar Balmonts artistiska charm men speglar ett mera målmedvetet spekulativt konstnärsintellekt. för vilket dock ofta det tekniska maneret blev huvudsak. Sensation och starka effekter finner man i hans rätt talrika noveller. Hans främsta — el. i varje fall intressantaste — litterära insats är romanen »Eldängeln» (1907), som ger en fascinerande bild av häxprocessernas Tyskland med dess perversa ockultism och soldateskråhet. Skildringen verkar, där den är som bäst, i hög grad historiskt övertygande. B:s från traditionell moral helt lösgjorda konstteoretiska åskådning drev honom efter 1917 i armarna på bol-sjevikmakten, för vilken han blev ett villigt litterärt redskap. B. hade stort intresse för västeuropeisk litteratur, särsk. modern fransk och belgisk; även med skandinavisk miljö var han förtrogen. En av hans vackraste dikter är ett litet naturstämningspoem »Till Sverige». Agr. Brno, det tjeckiska namnet på staden Brünn (se d. o.). Bro, byggnadsverk, avsett att föra en trafikled över ett vattendrag, annan trafikled el. dyl. Broar kunna indelas: 1) Efter ändamålet, i gång-, väg-, gatu-, järnvägs- och kanalbroar (akvedukter); b., som ersätter en större bank-fyllnad, ävensom större b. över gata el. annan trafikled benämnes viadukt; b. av mindre längd över väg el. gata kallas väg-, resp, gatuport; genomlopp för mindre vattendrag under bank kallas trumma (fig. 1) (med plant tak, täckt, utan tak, öppen) el. kulvert (med välvt tak); korsning av trafikleder i olika plan benämnas över- el. underföring. — 2) Efter överbyggnadens material, i trä-, järn-, sten-, betong- och järnbetongbroar, varvid betongbroar vanl. räknas till stenbroar. — 3) Efter planformen, i raka -el. sneda broar med rätvinklig, resp, snedvink- lig grundplan. — 4) Med hänsyn till deras verkan på stöden, i balkbroar med uteslutande lodrätt tryck på stöden; bågbroar (i vidsträckt mening) med snett nedåt el. utåt riktat stödtryck och bärbalkarna, i regel av uppåtböjd form, övervägande utsatta för tryck; hängbroar med huvudkonstruktionen av nedåt böjd form och inåt riktad dragning på stöden samt fordrande förankring i särskilda vederlag. — Rörlig b., i motsats till fast, kan helt el. delvis flyttas för att lämna fri genomfart för fartyg. — Till provisorisk b. räknas nödfalls-, arbets- och krigs-broar. En b:s belastning utgöres av egen vikt, nyttig el. trafiklast, snötryck och vindtryck, vid järnvägsbroar även bromskrafter och, om spåren å b. ligga i kurva, centrifugalkrafter hos passerande tåg. Hos statiskt obestämda konstruktioner tillkomma påkänningar på gr. av temperaturändringar, rörelser hos stöden m. m. En b:s huvudbeståndsdelar äro: 1) grund (fundament), 2) stöd (landfästen och pelare), 3) överbyggnad och 4) upplag. — 1) Grundlägg-ningsmetoden väljes med hänsyn till beskaffenheten hos den naturliga grunden, den fasta bottnens läge, strömförhållanden m. m. Grunden neddrages alltid till frostfritt djup, och trävirke får ej nå över lägsta vattenytan. Murningens tryck på underlaget förmedlas genom bädd av plank el. bjälkar och plank (rustbädd), om mur-ningen ej nedföres till berggrund, genom kista (brokista, stenkista), hoptimrad av bjälkar, el. genom undergrund av pålar (pålgrund). Fig. 2, 3 och 4 visa några grundläggningsmetoder. Pålar för grundläggning tillverkas av fastare träslag, ss. ek, lärkträd, furu och gran, el. av järn, betong och järnbetong (armerad betong, se d. o.). För tidsvinst och av kostnadshänsyn ha använts system med gjutning av betong i förut nedslagna järnrör, vilka, sedan betongen hårdnat, åter uppdragas (Raymondspålar och Simplexpålar, se d. o.). Om pålarna ej lämpligen kunna nedföras till fast botten, ökas deras antal och längd tillräckligt för att kunna med hjälp av jordlagrens friktionsmotstånd uppbära belastningen (friktionspålning; fig. 4). För pålarnas riktande vid nedslagningen användes stundom ruta av bjälkar (pålruta). För torrläggning av arbetsplatser vid grävning el. mur-ning lägre än omgivande vattenyta inneslutes platsen av s. k. spåntväggar, bildade genom ned-drivning av spåntade plankor el. bjälkar, i svårare fall av fasonjärn (järnspånt). Spånten skyddar även mot underskärning av rinnande vatten. Vid grundläggning på större vattendjup med svårigheter för länshållning användas fångdammar (fig. 5), enkla el. dubbla, vanl. med spåntväggar av pålar (tätpålning) el. av — 1191 — — 1192 —