BRÄNNVINSBRÄNNING om de benämnas konjak, rom, arrak, brännvin, sprit, whisky, punsch, likör etc., ur tullag-stiftningssynpunkt det gemensamma namnet »brännvin» och säljas i allmänna handeln — d. v. s. med undantag för sådan spirituösa, som säljes i buteljerad form och under ett visst märke — efter det antal volymdelar alkohol, som vätskan vid en temperatur av + 15° innehåller. N. P. M. Brännvinsbränning, se Brännvin. Brännvinskur, numera bortlagt medicinskt förfaringssätt att bota alkoholism, bestående däri, att brännvin i viss avpassad mängd blandades i all föda och dryck, som drinkaren hade att förtära, i avsikt att därigenom väcka avsmak hos honom för alkoholhaltiga drycker. Kurens verkan var alltid oviss och hade ofta en effekt motsatt den önskade. S. I-r. Brännvinslagstiftning. Redan tidigt blevbränn-vinet föremål för statsmaktens intresse i lagstiftningsväg. Ss. ett allmänt och gärna nyttjat njutningsmedel, vilket likväl ej kan räknas som en nödvändighetsvara, lämpar det sig väl som beskallningsföremål (se Brännvinsskalt), medan å andra sidan missbruk därav visat sig medföra så svåra faror, att ett inskridandte av samhället är påkallat. Tillverkningsavgift (accis) å brännvin infördes i Sverige första gången 1638. Samtidigt bestämdes, att endast medl. av bryggareskrået finge till avsalu tillverka sådant. Emellertid tog husbehovsbränningen allt större omfattning, och 1718 förbjöds den helt av Karl XII; försäljning skulle handhavas av bolag, och vinsten gå till kommunala ändamål. 1731 bestämdes, att ägare av i mtl satt jord mot årl. avgift till Kronan skulle få bränna till eget husbehov, 1747 blev husbehovsbränningen helt fri för alla hemmansägare mot viss avgift, vare sig bonden brände el. ej. På tillskyndan av J. Liljencrantz förklarade Gustav III i sin penningnöd 1775 brännvinstillverkningen för ett regale, d. v. s. Kronans privilegium. Ett antal krono-brännerier upprättades, bl. a. å åtskilliga gamla kungaslott, Kalmar, Vadstena m. fl. Det ekonomiska resultatet blev dock på gr. av en omfattande lönnbränning ej så gynnsamt som väntats, varför privilegiet från 1787 utarrenderades till enskilda, vilket fortfor till 1798. Samtidigt återupplivades rätten till husbehovsbränning för jordbrukare, från 1800 med viss begränsning efter gårdens storlek och mot viss bevillningsavgift, oberoende av om det brändes el. ej. Jordägarna hade en nära nog okontrollerbar rält till utskänkning i krogrörelse, vilket framkallade ett oroväckande missbruk av rusdrycker, samtidigt som Kronans inkomster minskades. För att öka statsinkomsterna och stävja bränn-vinsmissbruket samt tillmötesgå den av P. Wiesel- gren (se denne) ledda nykterhetsrörelsen om-lades skatten 1855 till en tillverkningsskatt å den färdiga varan, husbehovsbränningen förbjöds, och ändrade försäljningsformer stadgades. Tillverkning medgavs, efter anmälan, envar hemmansägare el. fabriksidkare, men den måste uppgå till viss minsta och fick ej överstiga viss högsta myckenhet. Antalet brännerier nedgick härmed betydligt. Genom senare lagstiftning har anläggande av nya brännerier avsevärt försvårats. Sedan råbrännvinet tillverkats å brännerierna, uppmätes det av statens kontrollör för tillverkningsskattens bestämmande. Efter mönster från Göteborg, det s. k Göteborgssystemet (se d. o.), lagstadgades 1895, att försäljningsbolag i stad ej finge tillgodose sig högre vinst än 5 %, återstoden av vinsten skulle i vissa proportioner, ändrade 1905, fördelas mellan stad, landsting och statsverket. Efter energisk agitation av Ivan Bratt (se denne) infördes 1917 den nya och viktiga grundsatsen om nödvändig, personlig kontroll vid försäljning av brännvin till avhämtning, en kontroll sedermera anordnad med användande av en för varje inköpsberältigad utställd motbok. Samtidigt lösgjordes på förslag av H. Kvarnzelius (se denne) kommunernas ekonomiska intressen från sprithanteringen, och försäljningsvinsten tillfaller, efter någon övergångstid, helt Statsverket. Genom k. f. 14/e 1917 har ävenledes kommunalt veto införts, så att detaljhandeln, d. v. s. utminulering (försäljning till avhämtning) och utskänkning (förtäring å stället), är beroende på kommunala myndigheters bifall. Partihandel med brännvin må från 1919 idkas endast av särsk. därför bildat a.-b., nu A.-B. Vin- och spritcentralen Med indragande av äldre rättigheter föreskrevs, att detaljhandeln med brännvin från s. å. likaledes förbehålles särskilda, uteslutande därför bildade bolag, i regel ett för varje kommun. Rätten till utskänkning kan av bolaget överlåtas å enskild person, som av Kon. bef. godkännes. Värdshusen få på så sätt sina »rättigheter». Ingen må vid utminulering å motbok erhålla mera än 4 1. i mån., och utminutering till omyndig el. den, som genom missbruk förverkat rätten, är förbjuden. Nykterhetsnämnden i kommunen vakar över k. f:s efterlevnad samt tillser utminuterings- och utskänkningsbolagen, populärt kallade systembolagen. En landets alla systembolag övervakande myndighet är Kontrollslyrelsen i Stockholm. 27/s 1922 anordnades, efter skedd ändring i R. F., en folkomröstning om totalt rusdrycksförbuds införande i hela landet. Flertalet röstande uttalade sig då emot totalförbudet. Under åren 1919—22 hade omsättningsskatten (aeeisen) å brännvin — 195 — — 196 —