BUK1T av bukspottkörteln), och en nedre del, som innehåller tarmarna. Den övre avdelningen, körtelbuken, uppdelas i ett yttre rum utanför lever, magsäck och mjälte och ett inre rum (bursa omenta'lis), beläget innanför dessa organ och mellan dem å ena sidan, bukspottkörteln å den andra. Den nedre våningen, tarmbuken, uppdelas av tunntarmens något snedgående käx i en höger- och en vänsteravdelning. Framför tunntarmen nedhänger som en dubbel gardin det stora nätet, ett veck av bukhinnan, som utgår från den tvärgående delen av tjocktarmen, resp, från magsäckens konvex-rand. Dessa förhållanden ha stor praktisk betydelse: en bukhinneinflammation, som utgår från blindtarmen, håller sig sålunda först i tarmbukens högra del men kan i olyckliga fall, om ej operation företages, sprida sig över hela b. — B:s lägsta punkt är belägen i lilla bäckenet mellan ändtarmen och urinblåsan (hos kvinnan livmodern); till denna punkt sänka sig gärna i b. fritt utkomna partiklar, bakterier, svulstceller o. d., i den mån de ej medelst vätskeströmmen föras till b:s motsatta övre pol. Genom att i ändtarmen uppföra ett finger kan man nå upp i höjd med gropen mellan tarm och blåsa, resp, livmoder och sålunda till en viss grad verkställa undersökning av sjukliga förändringar i denna del av b. A.-U. Fig. 1. Bukhålan, sedd framifrån, med yttre väggen uppdissekerad. 1. h. leverlob, 2. leverligament, 3. bröstbenet, 4. v. leverlob, 5. magsäcken, 6. tjocktarmen, 7. tunntarmens nedre del, 8. stora nätet, 9. bukhinnans yttre blad. Fig. 2. Bukhålan, samma bild som fig. 1, med stora nätet bortdissekerat. 1. gallblåsa, 2. stora nätets snittlinje, 3. h. leverlob, 4. och 5. leverligament, 6. bröstbenet, 7. v. leverlob, 8. magsäcken, 9. tjocktarmen, 10. tunntarmens övre del, 11. tjocktarmen, 12. blindtarmen, 13. tunntarmens nedre del, 14. tjocktarmen. Bukit, Buk it an, kringströvande samlar-och jägarfolk på Borneo, tillhör de s. k. primitivmalajerna. Deras kullur liknar mycket punans (se d. o.). G. B-r. Buk-kirurgi' omfattar operationer, vid vilka bukhinnan (se d. o.) öppnas. Hit höra operationer på magsäck, tarmar, lever och gallvägar, mjälte, livmoder, äggstockar och äggledare m. m. Denna numera oerhört viktiga och omfattande del av kirurgien har utvecklats på mindre än 50 år. Vid mitten av 1800-talet gjordes ett flertal viktiga upptäckter och uppfinningar inom kirurgien och angränsande vetenskaper, vilka möjliggjort detta uppsving. De viktigaste av dessa voro sövning (narkos) för uppnående av smärtfria operationer (genom amerikanarna Jackson, Morton och War-ren 1846), bakteriologiens grundläggande ar beten (genom L. Pasteur och R. Koch på 1860-och 1870-talen), antiseptik (se d. o.) och asep tik, vilka möjliggjorde sårläkning utan vårbild ning (främst genom ungraren Semmelweiss och engelsmannen Lister), samt förbättrade metoder för blodstillning. Senare ha tillkommit upptäckten av röntgenstrålarna (genom tysken W. K. Röntgen 1895), vilket givit möjlighet att sätta diagnos säkrare och i långt större utsträckning än tidigare, samt först in på detta — 299 — — 300 —