CAILLAUX den. Den från C. stammande påven Johan XXII:s palats, från början av 1300-talet, hör också till stadens sevärdheter. — Under antiken Cadurcum, uppkallat efter det galliska folket cadurci, var C. Quercys huvudstad och engelskt 1360—1428. Under medeltiden var det huvudsäte för de sydfranska penningutlånarna, mest komna från Italien; de voro kända under namnet cahorsini. W. P-n; E. W.; [I. A.] Cahours [kao'r], Auguste André Thomas, fransk kemist (1813—91), prof, och mynlpro-berare i Paris, utgav arbeten rörande amyl-alkohol, eteriska oljor, tioföreningar, anetol, fenetol m. m. [WÅ.] Caicosöarna [kafkås-] och Turksöarna s. om dem, ögrupper n. om Haiti bland Bahama-öarna; 429 kvkm. med (1921) 5,612 inv. (därav 3,536 på C.), varav 210 européer, öarna utföra särsk. salt, svampar och musslor. Den största hamnen är Grand Turk (1,681 inv.), som 1927 anlöptes av 250 fartyg på 130,322 ton. W. P-n. Cailce'draträ, gambiamahogni, även kallat madeiramahogni, är kärnveden av två till fam. Melia'ceæ hörande Khaja-arter, K. se-negalensis, från Senegambien till Nigerområdet, och K. ivorie'nsis, från Liberia till Guldkusten. C., vars färg är mörkare rödbrun än den äkta mahognins, lämnar virke till lådor för mikroskop, vågar och viktsatser, ävensom till finare snickeriarbeten. O. Gz. Caillaux [kajå']. 1) Alexandre Eugène C., fransk politiker (1822—96), järnvägsingenjör, invaldes 1871 i den konstituerande nationalförsamlingen, röstade vanl. med de konservativa, minister för offentliga arbeten i kabinettet Cis-sey 1874—76, medl. av senaten 1876—82, finansminister i kabinettet de Broglie 1877. Th. 2) Joseph Marie Auguste C., den föregåendes son, fransk politiker (f, 1863),finansinspektör 1888, finansminister i W aldeck—Rousseaus ministär 1899—1902, därefter i ministärerna Clemenceau 1906—09 och Monis 1911. Bland de olika reformer, som han genomförde, märkes i främsta rummet införandet av inkomstskatt. Till en början progressist, orienterade sig C. alltmer mot radikalismen och blev efter ministären Monis’ fall själv konseljpresident och innehavare av inrikesministerportföljen (1911). Vid denna tidpunkt inträffade Agadir-affären (se d. o.). C. sökte uppnå en fredlig lös ning av konflikten, men detta utan förmedling av sitt lands officiella representanter. Den fransktyska konventionen av */n 1911 ratificerades av deputeradekammaren, men sedan den upptagits till behandling av vederbörande senatsutskott, varest Clemenceau riktade till utrikesministern en del frågor, som avsågo att avslöja C:s metod att underhandla med Tyskland på icke officiell väg, inlämnade utrikesministern de Selves sin avskedsansökan, vilket ledde till hela ministärens demission (u/i 1912). Efter att ha blivit det radikala partiets chef presiderade C. vid partikongressen i Pau och blev därefter på nytt finansminister i Doumergues ministär 1913. Tidn. »Le Figaro» började då en hätsk presskampanj mot honom. För att förhindra offentliggörandet av en del intima brev nedsköt Mme C. redaktören för »Le Figaro», Calmette, men blev frikänd, sedan C. som vittne inför domstolen med stor temperamentsfullhet försvarat hennes och sin sak. C. inlämnade samtidigt sin avskedsansökan som regeringsmedlem. — Under kriget innehade C. först posten som payeur général aux armées, sändes därefter i offentlig mission till Sydamerika (1914) och Italien (1917), varvid han öppet förklarade sig som anhängare av en skyndsam fred. Besluten att förfölja varje undfallenhetspolilik, begärde och erhöll Clemenceau 1917 upphävandet av C:s politiska immunitet. *h 1918 arresterades denne, anklagad för samförstånd med fienden. Först i febr. 1920 instämdes han inför senaten, konstituerad som högsta domstol, vilken endast tog fasta på anklagelsen för korrespondens med fienden. Efter långa och hetsiga debatter dömdes C. 2S/« 1920 till 3 års fängelse och förlust av politiska rättigheter under 10 år. Eftersom han redan länge hållits i förvaringsfängelse, lössläpptes han och återvände till Mamers, där han skrev sina bägge böcker »Devant 1’histoire. Mes prisons» (1921) och »Oü va la France! Oü va 1’Europe» (1922). Sedan han 1924 fått amnesti, erhöll han i april 1925 av Painlevé erbjudande att ingå i dennes ministär som finansminister. C. sökte nu återupprätta Frankrikes finansiella läge och grep sig an med problemet om de interallierade skulderna, för vilkas reglering han sammanträffade i London med Churchill och i Washington med U. S. A:s skuldkommission samt avslöt ett preliminärt fördrag ang. reglering av den franska skulden till U. S. A. Ss. motståndare till den av socialisterna inom vänsterkartellen förordade kapitalskatten lämnade C. regeringen 1925. Ånyo vald till senator, ingick C. efter en ny ministerkris i juni 1926 som finansminister i Briands ministär men störtades liksom hela regeringen juli s. å., då Herriot lyckades stjälpa C:s förslag att åt regeringen intill höstsessionen — 681 — — 682 — Artiklar, som icke återfinnas under C, torde sökas under K.