CANADA arna märkas Winnipegsjön (24,000 kvkm.), Athabaskasjön (6,180 kvkm.), St. Björnsjön (31,600 kvkm.) och St. Slavsjön (25,400 kvkm.) på gränsen mellan urbergsterrängen och de inre slätterna. Den rika fjordkust, C. äger i v., och den likaså hamnrika fjärd- och fjordkust, som Atlantkusten uppvisar, är av stor betydelse ur samfärdselsynpunkt; däremot spelar den väldiga arktiska övärlden på 1,5 mill. kvkm. en obetydlig roll på gr. av dess nordliga läge och frusna sund. Störst äro Baffins ö (550,000 kvkm.), Victoria- och Ellesmereöarna (vardera 200,000 kvkm.). H.N. Klimat. C. har ett utpräglat fastlandsklimat. Det ligger öppet för n. vindar. De varma v. vindarna från Stilla havet hindras genom Kor-dillererna att göra stor verkan för det inre. Dock åstadkommer clinock-vinden, som när den blåst över Kordillererna, förlorat sin fuktighet och blivit torr och varm, att snötäcket smälter på prärierna i s. Alberta närmast Klippiga bergen. I ö. sänkes temperaturen genom den kalla Labradorströmmen. Ontariohalvöns vinterklimat mildras av sjöarna. Landet ligger emellertid också öppet för sydvinden, och sommaren blir varm långt in på de inre slätterna. Kurvan för 15,6° C. i juli månad, vilken motsvarar julitemperaturen i Norrlands s. kusttrakter, går från 50° n. br. vid S:t Lawrencefloden till Hudsonvikens södra ända, 51° n. br., upp till 55° n. br. i Manitoba och skär Mackenzie-floden vid 67° n. br. Kurvan anger, om ock grovt, veteodlingens n. gräns och ger en förklaring till de inre slätternas gynnade ställning som odlingsland. Dessa ha många fler solskens-timmar under växttiden än väst- och ostkusterna (Medicine Hat, Alberta, 1,527 tim. april— sept., mot Vancouver 1309 och Charlottetown 1,220 tim. för samma tid). — Nederbörden är störst vid Stilla havets kust (100—400 cm. pr år) men sjunker hastigt åt öster. De inre slätterna äro torra (årl. nederbörd 25—50 cm.), likaså hela n. C , men fördelningen av densamma är mycket fördelaktig, i det över 70 % falla på växtperioden april—aug. I s. Alberta måste torrmarksjordbruket {dryfarming) el. konstbevattning tillgripas för att ge säker skörd. Kustprovinserna i ö. ha över 100 cm. årlig nederbörd. En för kulturväxterna mycket farlig egenskap i C:s klimat äro de hastiga övergångarna dag från dag och de ofta tidigt insättande skarpa nattfrosterna. Så skadades 1907 och 1911 skörden i präriestaterna genom tidiga nattfroster, så att farmarnas inkomster knappast täckte produktionskostnaderna. Även värmeperioder med torka kunna åstadkomma en katastrofal minskning av skörden. Så inträffade 1929. N. br. Följande tab. ger en översikt över C:s klimat förhållanden inom dess odlingsdugliga områ den. Arl. Medeltemperatur C.° n eder-Jan. Juli År börd cm. Port Simpson, Bri- tish Columbia . 54° 34' + l,i + 13,s + 7,1 254 Victoria, British Columbia ........48° 24' + 3,7 + 15,« +9,7 75 Dawson, Yukon . 64° 4' — 30,8 + 15,2 — 5,2 32 Fort Vermilion, Alberta .........58° 27' — 25,7 + 15,s — 2,» 31 Prince Albert, Sa- skatchewan . .. 53° KF — 15,8 + 17,i + 0,8 40 Winnipeg, Mani- toba ............49° 53' — 18,s + 18,2 + 1,8 51 Toronto, Ontario . 43° 40' — 5,8 + 20,i + 6,9 85 Quebec, Quebec .. 46° 48' — 12,8 + 18,c + 3,9 105 H.N Växt- och djurvärld. Tundran {barrenland) med en växtvärld av mossor och lavar, dvärg-artade buskar, ris och örter sträcker sig över hela nordkusten från Aleüterhalvön till Belle Isle-sundet och de ej nedisade delarna av den arktiska övärlden. V. om Hudsonviken sträcker sig tundran ned till 54° n. br. Man känner i allt 230 växter från den kanadensiska tundran, av vilka 26 % äro cirkumpolara. Även djurgeografiskt äro tundran och närliggande glesbeväxta skogsområde ett område för sig, med ren (karibo), den alltmer decimerade mysk-oxen, polarräv, polarhare, ripa, snöuggla och snösparv m. fl. som karakteristiska djur. Sommartiden häcka här ett otal vadare. I havet kring de arktiska öarna leva valross och säl-arter, narval och vitval. — Det n. el. subark-tiska barr skogsområdet utbredde sig s. om tundran över hela n. C. Den största skillnaden mellan denna skog och den nordsvenska ligger i dess större antal arter. Gränsen mot tundran ut-göres av vitgran (Pi'cea canade'nsis el. alba), svartgran {Pi'cea maria'na) och lärkträd {Larix lari'cina). Svartgran är i dessa skogar det förhärskande trädet. Utom de nämnda förekomma balsamgran {A'bies balsa'mea) och på torrarp mark banksiantall {jack pine, Pi'cea banksia'na), med björk, asp och poppel som inslag. I områdena närmast S:t Lawrence och de stora sjöarna uppblandas barrskogen även med ädlare lövträd. Här har den för sitt utmärkta virke kända white pine, vittallen (Pi'cea strofus), uppträtt i väldiga bestånd. Närmast prärierna och långt norrut ha funnits väldiga aspskogar. Men dessa äro nu till större delen avverkade. Onta-riohalvön och sydligaste delen av kuststräckan vid Atlantiska oceanen hör till lövskogsområdet, med asp, björk, lönn, ek och valnöt, sykomor m. fl. i stark växling. — Det n. barr skogsområdet har vidsträckta försumpade marker. Där möter en fauna, besläktad med Nord — 771 — — 772 — Artiklar, som icke återfinnas under C, torde sökas under K.