CANADA utmärker dock icke de första åren av koloniernas parlamentariska styrelseskick. Dominion of C. före världskriget, 1867 —1914. Den absoluta självständighet, som de olika engelska kolonierna intogo gentemot varandra, hade för åtskilliga kanadensiska och engelska statsmän — bl. a. Lord Durham — tett sig ss. något ont, vilket borde avhjälpas. Rörelsen för en förening av kolonierna växte sig på olika håll stark, och 1864 sammanträdde i Quebec en kongress av representanter för de självstyrande brittiska kolonierna i Nordamerika. Ett unionsprojekt uppgjordes, som i huvudsak vann riksmyndigheternas bifall, och 1867 bildades Dominion of C. Till att börja med omfattade det endast New Brunswick, Nova Scotia och de två ur prov. C. framgångna Quebec och Ontario. Unionen utökades emellertid snart. 1868 började förberedande åtgärder vidtagas för att med C. införliva Hudson bay co:s vidsträckta områden. Ett uppror 1870 i landet kring Red river av den katolska, starkt franskt påverkade befolkningen under ledning av halvblodet L. Riel (se denne) fördröjde frågans lösning. S. å. intogs dock Manitoba ss. särskild prov., och 1878 överlämnades allt område, som tidigare lytt under Hudson bay co., till C. På detta område ha nya prov, organiserats; dessutom ingingo 1873 Prince Edward Island och 1871 British Columbia, sedan det tillförsäkrat sig stora fördelar genom löfte om byggandet av en järnväg tvärs över kontinenten. Av brittiska kolonier i Nordamerika är det endast Newfoundland, som vägrat ingå i C. — Det parlamentariska livet i det federativa C. behärskades, sedan ett kortvarigt antiunionellt parti med huvudsakligt tillhåll i Nova Scotia upphört, av strid mellan de två historiskt givna partierna: konservativa, med vilka förenats en moderat grupp av såväl franska som engelska liberaler (liberalkonservativa), samt liberaler med särsk. stark förankring bland kolonien Quebecs fransmän. Partikonstellationen var länge stabil, och endast få systemskiften ägde rum: 1867—73 och 1878—96 styrde det konservativa partiet, vars ledare och premiärminister intill 1891 var Mac-donald (se denne), 1873—78 och 1896—1911 det liberala partiet; dess ledare var intill 1880 Mac-kenzie (se denne), därefter W. Laurier (se denne). Efter 1911 t. o. m. krigsåren styrdes C. av det konservativa partiet under R. Borden (se denne). C:s inre politiska historia under denna epok erbjuder föga av intresse. En resning bland befolkningen i Alberta (1885) under L. Riel hade lokala orsaker men åsamkade unionen åtskilliga besvärligheter. Länge dominerades politiken av stridigheter om den transkontinentala — 777 — banan, vilken fulländades först 1885. Även skolfrågor, i vilka konfessionella och nationella motsättningar inmängt sig, ha spelat roll. Mera betydelsefull har tullfrågan varit, som av Mac-donalds andra ministär togs upp till behandling och löstes i protektionistisk anda; den har delvis varit influerad av spörsmålet om C:s förhållande till U. S. A. Ett ömsesidigt tullfördrag mellan C. och U. S. A. förnyades icke efter do-miniets tillkomst, men eftersträvades länge av särsk. C:s liberaler. Då 1911 U. S. A. äntligen gick med på en för C. möjlig lösning av frågan, väcktes där en storm av indignation, när talmannen i U. S. A:s representanternas hus förklarade sig understödja förslaget, enär han hoppades få se den dag, då stjärnbaneret vajade över hela Nordamerika. Nyval till parlamentet blevo nödvändiga. Kanadensiska industriidkare bekämpade fördraget, och den nationella rörelsen gav till resultat, att det härskande liberala partiet kastades ur sadeln. Den nya konservativa majoriteten vägrade ratifikation. — C:s ekonomiska historia under tiden efter 1867 erbjuder liksom under den föregående perioden — men i ännu högre grad — en glänsande bild. Kommunikationernas förbättring, gruvdriftens uppkomst, industriens uppsving, uppodlandet av allt större områden, befolkningens tillväxt bl. a. genom immigration förläna åt C:s historia efter 1867 dess särart. Befolkningsrörelsen har under tiden fram till världskriget gått och går ännu i v. riktning. B. C. under och efter världskriget. I världskriget deltog C. på ententesidan genom att till den europeiska krigsskådeplatsen översända Canadian expeditionary force, till en början rekryterad på frivillighetens väg men efter 1917 års värnpliktslag genom allmän värnplikt. Expeditionsstyrkan uppgick vid krigets slut till c:a 600,000 man och tog betydande del i striderna på västfronten. C. bistod ententen även med fartyg och sjukvårdspersonal. E. O. B. De bördor, som pålades C. under kriget, vållade åtskilliga besvärligheter. En grupp fransmän i Quebec under Bourassa (se denne), ovillig att offra något för de europeiska intressena, gjorde kraftigt motstånd mot värnplikten. Härigenom uppkom en delning av det liberala partiet. En grupp förband sig med de konservativa och erhöll representanter i kabinettet Borden, en annan under ledning av partichefen Laurier ställde sig under trycket av falangen kring Bourassa emot värnplikten. Under det att den förra gruppen sammansmälte med de konservativa till Conservative and liberal party, vilket vann 1917 års val, till 1927 stod under ledning av Meighen, premiärminister 1920—21 och 1926, samt numera ledes av R. B. Bennet, har den — 778 — Artiklar, som icke återfinnas under C. torde sökas under K.